Jag har förändrats...
...kanske inte till det bättre. Även om jag själv har trott och tyckt det. Jag har alltid varit van vid att vara omringad av nära och kära. Alltid. Sällan känt mig ensam. Men nu sitter jag där. Veckorna och månaderna går och det finns inga ursäkter längre. Patrik har kanske rätt.
Igår undrade han vad jag önskar mig i 25-års present. Jag har hela tiden sagt det och jag säger det igen, En 25-års fest med alla våra vänner. Till svar får jag, "Du har inga vänner kvar Eleni, ingen skulle komma".
Jag har försökt ignorera det, har aldrig tidigare varit med om det eller känt känslan. Jag har kanske gett upp nu. Att ständigt bli ignorerad eller "bort glömd". Jag har sån lust att säga en massa dumma saker. Det skulle nog lätta mitt hjärta. Men jag gör det inte för jag vill inte ångra mig sedan. Istället kanske det kommer face to face någon dag. Jag har redan sagt alldeles för mycket. Funderat timme efter timme om jag ens ska publicera det eller inte. Men jag bryr mig inte längre! Alldeles för personligt, men jag bryr mig inte.
Jag har det viktigaste i mitt liv, min familj! Om det inte passar många, så får det vara så. Min familj är ändå värd allt och lite till! Nu vet jag också att det inte alls är anledningen för alla, så då beror det väl på mig. Jag har inte kommit på varför än, men någon gång kanske någon kan berätta.
Jag funderar på att sätta punkt i min blogg här. Men som vanligt har jag svårt att ge upp något som jag verkligen tycker om. Vi får se vad som händer och sker.
Igår undrade han vad jag önskar mig i 25-års present. Jag har hela tiden sagt det och jag säger det igen, En 25-års fest med alla våra vänner. Till svar får jag, "Du har inga vänner kvar Eleni, ingen skulle komma".
Jag har försökt ignorera det, har aldrig tidigare varit med om det eller känt känslan. Jag har kanske gett upp nu. Att ständigt bli ignorerad eller "bort glömd". Jag har sån lust att säga en massa dumma saker. Det skulle nog lätta mitt hjärta. Men jag gör det inte för jag vill inte ångra mig sedan. Istället kanske det kommer face to face någon dag. Jag har redan sagt alldeles för mycket. Funderat timme efter timme om jag ens ska publicera det eller inte. Men jag bryr mig inte längre! Alldeles för personligt, men jag bryr mig inte.
Jag har det viktigaste i mitt liv, min familj! Om det inte passar många, så får det vara så. Min familj är ändå värd allt och lite till! Nu vet jag också att det inte alls är anledningen för alla, så då beror det väl på mig. Jag har inte kommit på varför än, men någon gång kanske någon kan berätta.
Jag funderar på att sätta punkt i min blogg här. Men som vanligt har jag svårt att ge upp något som jag verkligen tycker om. Vi får se vad som händer och sker.