ELENI APOSTOLAKIS

 

Imorse dukade vi upp frukosten i vardagsrummet och hela familjen satt för andra dagen i rad bänkade framför julkalendern. Så mysigt när första avsnittet startade och vi satt där tillsammans så jag fick gåshud. Nästan lika mysigt idag, men min mage strejkar rejält igen och hur mycket jag än försöker så går det inte att undvika att känna hur dåligt jag mår. Den har inte varit så bra igen på sistone. Ibland undrar jag om jag fått magsår igen men jag försöker göra så gott jag kan för att det ska kännas lite bättre. När jag tänker på det så känns det som att jag under 10 års tid haft ont och mått illa i säkert 8 år totalt. Man kan ju undra om det ska vara så, men på samma gång så vänjer man sig att leva med det. Vissa dagar är sämre än andra och jag blir bara såå glad så fort det känns minsta bättre. Vet inte om det är lite tragiskt att jag kommer ihåg den där dagen i Augusti 2015 då vi hade varit på Järvzoo och vi sitter i bilen på väg hem. Jag sa till Patrik då att så bra som jag mådde just där och då minns jag inte senast jag gjorde. Jag hade inte ont, mådde inte illa. Jag kände ingenting. Den dagen var en fin dag! En av de bästa på många år.

 

Nej, nog pratat om mig och min mage. Jag lever med det varje dag även om jag inte pratar om det så nu har vi gjort bort det för ett tag. Om en stund ska jag åka mot jobbet. Barnen och Patrik ska göra det traditionella pepparkakshuset som han gjort med dom i flera år nu. Hade varit mysigt att vara med, men de har faktiskt alltid passat på att göra det medan jag jobbat så det har blivit deras grej. Kärlek på det.