ELENI APOSTOLAKIS

 

Har nog alltid varit en rätt så känslig person. På ett sätt. På ett annat kanske inte. Men de senaste månaderna har varit så tuffa och var man inte så tuff själv innan den här kristiden nådde oss så kanske man blir ytterligare lite känsligare. Skulle inte säga svagare men just känsligare. Nära till tårar så fort jag blir berörd. Vilket jag ofta blir. Nu och då. Fäller gärna en tår när jag läser om alla som tappat någon nära. Fäller gärna en tår när jag ser hur människor kämpar. Fäller en tår av saknad. Men fäller också en tår när jag ser på mina barn och känner kärleken som är så stark. Fäller en tår när jag ser på dom och inser hur stora dom börjar bli och hur fort allting gått. Fäller en tår av att se något vackert på en film eller hör en fin låt. Kan ni gissa min reaktion när jag i början av förra veckan fick veta att jag ska bli MOSTER för första gången? Känslan var chockartat stor och ja, tårarna blev  många. Vi gjorde allt man inte ska göra i dessa tider men jag kunde inte hejda mig från att slänga mig runt min syster hals och tårarna rann på oss båda. Min svåger tittade på mig när jag hade förstått vad som var på gång och sa "men inte ska du väl bli ledsen", haha. De kommande dagarna kändes overkligt bekymmersfria och jag vaknade upp med ett leende på läpparna för första gången på flera månader. Önskar dom allt det här i en bättre tid men glädjs något enormt. Ska jag erkänna så grät jag inte bara när vi fick det glada beskedet utan jag fortsatte i två dagar till varje gång jag kom att tänka på det, ungefär. Tårar behöver inte vara något som förknippas endast med sorgliga och eländiga saker. Tror mina tårar ligger snäppet närmre sådan som glädjer och som är vackert än tvärtom. Så nog skulle jag  ändå kalla mig känslig. Men jag har alltid haft mycket och stora känslor, känner ibland av saker som kanske inte andra känner av på samma vis, medkänslan och förståelsen är ibland nästa för stor för mitt eget bästa. Men det gör väl också mig till den jag är. Det svåraste för mig var länge att förstå hur andra inte kunde sätta sig in i situationer eller personer lika djupt som jag själv. Men jag har lärt mig att även där är vi alla olika och det är okej. Och det är inte alltid en fördel att bara genom en film eller något man läser få känslan i hela kroppen och bli så oerhört påverkad av det. Som om det vore jag som varit med om det jag just sett. Med den anledningen väljer jag med noggranhet vad jag både tittar på och läser. Jag slutade läsa dagstidningar för det påverkade mig för mycket men nu går det inte att undgå längre. Men den här gången så handlar det faktiskt inte bara om mig eller dig utan alla oss, varje gång man går in på nyhetssajterna. Så vem blir inte påverkad av det? Jag tycker att vi alla gör det otroligt bra. Vi alla kämpar. Vi alla pratar om det. Vi gör det vi kan göra. Går till våra jobb eller håller oss isolerade. Undviker det vi kan undvika och ändrar om hela vårt sätt att leva. Vilket team vi är, allihopa! Och genom alla våra uppoffringar och vår starka vilja till en bättre tid så kommer vi att komma över på den andra sidan starkare än någonsin ♥

 

Det är väl ändå det vi måste hoppas på.