SÖRFJÄRDEN
För första gången på många månader kände jag det där pirret av lycka. Det var när vi begav oss mot Sörfjärden tidigt i förmiddags. Bilen var packad med hela familjen, strandväskor, strandleksaker, fika och filtar. Vi prickade in den varmaste dagen på hela sommaren. Termometern har visat 34 grader varmt i stort sätt hela dagen. Tänk att både jag och mamma gjorde premiär dopp i Sverige på många år. Så svalkande. Helt klart i kallaste laget för min del. Men så är jag också den största badkrukan jag vet. Dagen kändes helt fantastisk. Har njutit till fullo på alla sätt. Och så slår det mig, hur kan det kännas helt fantastiskt samtidigt som det känns så tungt och märkligt? Jag visste nog inte innan att man kan känna så starkt för två helt skilda sidor samtidigt. Har aldrig tidigare varit så i nuet som jag är i år. Planerar helst inte mer än en dag i förväg. Jag kan inte, vill inte. Kan inte tänka längre än tills imorgon, men helst inte längre än tills idag. Nu. Från ena sidan är det ganska befriande, avslappnande och väldigt skönt. Från en annan sida så gör det mig lite tung när jag inser ovissheten och att vi egentligen mår väldigt bra genom att ha saker att se fram emot. Det har varit det sättet som lyft de tråkiga stunderna. Men så är det inte riktigt längre. Och gång på gång blir man påmind om vilken otroligt märklig och konstig tid vi lever i. Hur dramatiskt livet faktiskt ändrats för hela jorden på bara några månader. Bara för att solen skiner, värmen chockar oss och semestertider och sommarlov är här så förändrar inte det faktumet att vi fortfarande lever i en pandemi som hela världen slåss mot. Hur normalt vi än försöker få det, så är ingenting normalt. Ingenting är som förut.
Vi har haft en riktigt fin dag. Så himla fin faktiskt. Jag tror att den här dagen kommer jag minnas för resten av mitt liv. Den här junidagen år 2020.
❤️ Känner precis som dig, lycka mitt i vemodet, lugn i oron....❤️