SÖRFJÄRDEN

För första gången på många månader kände jag det där pirret av lycka. Det var när vi begav oss mot Sörfjärden tidigt i förmiddags. Bilen var packad med hela familjen, strandväskor, strandleksaker, fika och filtar. Vi prickade in den varmaste dagen på hela sommaren. Termometern har visat 34 grader varmt i stort sätt hela dagen. Tänk att både jag och mamma gjorde premiär dopp i Sverige på många år. Så svalkande. Helt klart i kallaste laget för min del. Men så är jag också den största badkrukan jag vet. Dagen kändes helt fantastisk. Har njutit till fullo på alla sätt. Och så slår det mig, hur kan det kännas helt fantastiskt samtidigt som det känns så tungt och märkligt? Jag visste nog inte innan att man kan känna så starkt för två helt skilda sidor samtidigt. Har aldrig tidigare varit så i nuet som jag är i år. Planerar helst inte mer än en dag i förväg. Jag kan inte, vill inte. Kan inte tänka längre än tills imorgon, men helst inte längre än tills idag. Nu. Från ena sidan är det ganska befriande, avslappnande och väldigt skönt. Från en annan sida så gör det mig lite tung när jag inser ovissheten och att vi egentligen mår väldigt bra genom att ha saker att se fram emot. Det har varit det sättet som lyft de tråkiga stunderna. Men så är det inte riktigt längre. Och gång på gång blir man påmind om vilken otroligt märklig och konstig tid vi lever i. Hur dramatiskt livet faktiskt ändrats för hela jorden på bara några månader. Bara för att solen skiner, värmen chockar oss och semestertider och sommarlov är här så förändrar inte det faktumet att vi fortfarande lever i en pandemi som hela världen slåss mot. Hur normalt vi än försöker få det, så är ingenting normalt. Ingenting är som förut.
 
 
Jag lider verkligen inte av att behöva vara på hemmaplan hela sommaren. Vi har det fantastiskt och Sverige är magiskt sommartid. Jag lider inte av att inte kunna gå på bio, konserter och andra nöjen även om det så klart är himla trist. Men jag lider av att vi inte bara får vara oss själva bland folk vi tycker om. Att vi ska gå och vara rädda för varandra, fast vi egentligen bara vill vara nära. Att vi inte kan slappna av när vi råkar hamna i sammanhang där det befinner sig många människor... bara som att åka och handla mat. Att alla tittar på varandra och trycker sig så långt bort vi kan när man råkar möta någon. Vi alla behöver bete oss som att vi bär på pesten och att alla andra antagligen också gör det. Det är nog det värsta av allt. Jag saknar att krama min mamma och pappa. Min syster. Jag saknar min mormor och morfar så det gör ont ibland. Idag fick jag äntligen se dom för första gången på nästan fyra månader. Först blir jag så glad när jag äntligen får träffa dom, sen blir jag ledsen när jag inser hur konstigt allting är. Att vi inte kan vara så som vi alltid brukar vara. Istället för att sitta nära, ge varandra en kram, hålla i min mormors hand, så trycker vi oss så långt ifrån varandra vi bara kan. Man får ropa till varandra när man ska prata och samtidigt försöka njuta av varandras sällskap. Det är verkligen annorlunda tider. Vi försöker så gott det går. Kanske är det inte konstigt att många känslor kommer på samma gång.
 
Vi har haft en riktigt fin dag. Så himla fin faktiskt. Jag tror att den här dagen kommer jag minnas för resten av mitt liv. Den här junidagen år 2020. 
Mamma

❤️ Känner precis som dig, lycka mitt i vemodet, lugn i oron....❤️

Svar: Ja, så är det <3
Eleni Apostolakis

Mimmi

Vi får fokusera på det lilla, se möjligheterna. Det kommer att bli ett före och ett efter den här pandemin, men ju mer kunskap vi får desto mer trygghet kommer vi att känna. Viktigt att förmedla till barnen framför allt...😍

Svar: Ja så är det. Man försöker göra det bästa man kan. Och lite rädd blir man ju att inte saker kommer kunna bli som de varit tidigare. Men det finns inte så mycket att göra mer än att försöka ta en dag i taget.
Eleni Apostolakis