DET VAR EN DRÖM
Drömmer tillbaka till en härlig tid. En tid vi hoppades få återuppleva ännu en gång i sommar. Trots att den drömmen återupplevts i olika skepnader i hela mitt liv så har vi ändå alltid sett lika mycket fram emot det. Vi var så glada över att ha bokat resan till Kreta i sommar då förra året uteblev. Men kanske fanns det en mening över att vi inte kom iväg då. Det blev ett år att bryta mönster och känna hur en sommar kan upplevas på ett annat vis. I år blir det helt ofrivilligt vi måste stanna hemma men ändå känns det inte lika tungt eftersom vi redan gjort det en gång. Visst längtade vi alla efter värmen, sanden mellan tårna, havet, varma vindar under kvällarna i den gamla stan, människorna och avbrottet från den vanliga vardagen. Tänker hur stora mina små kusiner måste börja bli. Skillnaden som ändå märks märkvärdigt när man inte setts på ett år. Nu vet vi inte hur många år det kommer att bli innan vi ses igen. Nackdelen med att ha nära och kära på andra sidan jorden. Men trots allt så lider jag inte av att vi måste vara hemma i år. Det är jättetrist att planer måste ställas in på grund av något så fruktansvärt som en pandemi. Men så länge vi bara tar oss igenom allt det här så spelar det egentligen ingen roll.
Det som kan göra mig mer frustrerad är hur det här låter sig ta våran tid. Våran tid är nu. Och allt det här begränsar oss medan dagarna går. Det känns även så otroligt trist att inte få uppleva finnas med barnen på samma vis. Som att vi inte får se Mayas fotbollsmatcher och hon kommer hem och är så stolt över de mål hon gjort och vi missat det. Eller att hon snart går ur trean och vi inte får vara med på skolavslutning och tacka av lärarna ordentligt. Hanna slutar förskolan men inte heller där kommer det att kunna avslutas på samma vis som annars. Och sådant känns mer trist än något annat att inte få vara med på med sina barn. Sådant som annars är så betydelsefullt och som man kommer ihåg. Vi kommer för all del att komma ihåg det här också, men vi fick liksom inte vara med. Så är det. Lika för alla. Men det känns inte bättre för det. Men jag tänker ständigt att allt jag önskar och är tacksam över att vi och nära och kära får vara friska. För det har den största betydelsen av allt ♥ Sen gör vi bara vårt bästa av allt annat som måste hanteras annorlunda nu. Tillsammans.
Underbara bilder! Och du beskriver situationen nu så bra. Självklart får vi alla offra saker och se till att göra vårt bästa för att inte sprida smittan och överbelasta vården, men samtidigt har vi rätt att känna sorg! Sorg över den missade tiden. Med barn går tiden så fort också. De blir stora så snabbt. Har en 9-åring, snart 10-åring här. Hade en äventyrsresa planerad till Norge. Den får flyttas fram. Vi har en husvagn stationärt i Norge också...den får vi inte åka till i sommar. Min andningszon, mitt andra hem, bland berg och fjäll... Som jag längtat efter hela vintern. Men.... vi får stötta varandra, vara förstående och ta hand om oss <3