DET VAR EN DRÖM

Drömmer tillbaka till en härlig tid. En tid vi hoppades få återuppleva ännu en gång i sommar. Trots att den drömmen återupplevts i olika skepnader i hela mitt liv så har vi ändå alltid sett lika mycket fram emot det. Vi var så glada över att ha bokat resan till Kreta i sommar då förra året uteblev. Men kanske fanns det en mening över att vi inte kom iväg då. Det blev ett år att bryta mönster och känna hur en sommar kan upplevas på ett annat vis. I år blir det helt ofrivilligt vi måste stanna hemma men ändå känns det inte lika tungt eftersom vi redan gjort det en gång. Visst längtade vi alla efter värmen, sanden mellan tårna, havet, varma vindar under kvällarna i den gamla stan, människorna och avbrottet från den vanliga vardagen. Tänker hur stora mina små kusiner måste börja bli. Skillnaden som ändå märks märkvärdigt när man inte setts på ett år. Nu vet vi inte hur många år det kommer att bli innan vi ses igen. Nackdelen med att ha nära och kära på andra sidan jorden. Men trots allt så lider jag inte av att vi måste vara hemma i år. Det är jättetrist att planer måste ställas in på grund av något så fruktansvärt som en pandemi. Men så länge vi bara tar oss igenom allt det här så spelar det egentligen ingen roll.
 
 
Det som kan göra mig mer frustrerad är hur det här låter sig ta våran tid. Våran tid är nu. Och allt det här begränsar oss medan dagarna går. Det känns även så otroligt trist att inte få uppleva finnas med barnen på samma vis. Som att vi inte får se Mayas fotbollsmatcher och hon kommer hem och är så stolt över de mål hon gjort och vi missat det. Eller att hon snart går ur trean och vi inte får vara med på skolavslutning och tacka av lärarna ordentligt. Hanna slutar förskolan men inte heller där kommer det att kunna avslutas på samma vis som annars. Och sådant känns mer trist än något annat att inte få vara med på med sina barn. Sådant som annars är så betydelsefullt och som man kommer ihåg. Vi kommer för all del att komma ihåg det här också, men vi fick liksom inte vara med. Så är det. Lika för alla. Men det känns inte bättre för det. Men jag tänker ständigt att allt jag önskar och är tacksam över att vi och nära och kära får vara friska. För det har den största betydelsen av allt ♥ Sen gör vi bara vårt bästa av allt annat som måste hanteras annorlunda nu. Tillsammans.
Tess

Underbara bilder! Och du beskriver situationen nu så bra. Självklart får vi alla offra saker och se till att göra vårt bästa för att inte sprida smittan och överbelasta vården, men samtidigt har vi rätt att känna sorg! Sorg över den missade tiden. Med barn går tiden så fort också. De blir stora så snabbt. Har en 9-åring, snart 10-åring här. Hade en äventyrsresa planerad till Norge. Den får flyttas fram. Vi har en husvagn stationärt i Norge också...den får vi inte åka till i sommar. Min andningszon, mitt andra hem, bland berg och fjäll... Som jag längtat efter hela vintern. Men.... vi får stötta varandra, vara förstående och ta hand om oss <3

Svar: Så är det verkligen. Tror de flesta av oss just nu känner både saknad och sorg över hela situationen. Både över det vi länge längtat efter men också efter människor vi inte törs träffa. Vi måste ständigt påminna oss om att det här inte ska vara för evigt även om det redan känns som en evighet. Vi ska förhoppningsvis ha mycket kvar att uppleva när allt det här är över. Vi måste kämpa alla tillsammans! <3
Eleni Apostolakis

Mamma

Kloka ord 😔 , det ska väl förhoppningsvis komma en bättre tid ❤️!

Svar: Vi måste tro på en bättre tid efter det här <3
Eleni Apostolakis

Monika

Så sant Eleni. Det är tråkigt att begränsas, speciellt när det varit så kallt med nordan som har blåst och förhindrat ute-tillsammans-tid..
Det är ju trots allt kontakten med kära som fattas mest, friheten man är van att ha. Men det är precis som du säger, det som räknas är att alla får vara friska!! 💖

Svar: Ja, det är svårt att missa tid med nära och kära. En tid som man vet inte kommer tillbaka men förhoppningsvis har vi ändå en tid tillsammans efter det här <3
Eleni Apostolakis

Mimmi

Jag känner sorg och frustration över att ha så mycket tid och vara så begränsad samtidigt. Denna väntan och längtan efter en normal vardag, en varm vårdag, ett stojigt kalas, den här inre dialogen med sig själv att sen, sen ska jag....snart, kanske snart kan vi....det tar min ork och energi. Inte ens förväntan över en lång lat "hemester" infinner sig i år...Men än är vi alla friska ❤❤❤ Lova vara rädda om er!!😍

Svar: Känner samma sak. Det blir som en konstig känsla att man plötsligt är mer "fri" när man måste gå till jobbet än all den lediga tid man har då man blir allt mer låst och ändå inte kan göra allt det där man önskar göra. Det tar ork och energi. Oundvikligt. Vill bara det ska vara över. Var rädd om dig du med! <3
Eleni Apostolakis