ELENI APOSTOLAKIS

Det finns nog inget i livet som gjort mig så svag och sårbar som när jag blev mamma. På samma gång finns det inget som gjort mig så stark. Medan livet vippar åt olika håll och ibland vet man inte om man befinner sig högt eller lågt, så har jag alltid mig själv, men framförallt mina barn att hitta styrka i. Det finns inget jag inte skulle göra för mina barn. Och då vet jag att jag talar för majoriteten föräldrar där ute. Dom jag inte talar för ger mig djupt ont i hjärtat. Kanske för att det är helt obegripligt och kanske för att det finns närmare än vad jag önskat. Ni som vet, ni vet.

 

Jag är en högkänslig person. Mina känslor är många och starka. Åt alla håll. Jag känner av stämningar, ser oftast vad personen känner innan den sagt något, läser av allt runt omkring mig. Ibland känns det som någon satt en radar på mig. Medan andra går runt omedvetna tränger känslan in i mig ofrivilligt. Samtidigt lever jag med rädslor och fobier som i perioder av mitt liv varit fruktansvärda att ta sig igenom. Stunder som varit nästintill ohanterbar och jag har funderat på om det är meningen att man ska behöva kämpa sig igenom livet istället för att få njuta utav det. Saker som jag med åren blir allt bättre på att hantera. Jag lider inte av det längre på samma vis som jag kanske gjorde för några år sedan, även om det fortfarande speglar vem jag är väldigt mycket. Men istället försöker jag vända det till en styrka istället för en svaghet. Och i och med att jag har mina barn känner jag en skyldighet till att alltid göra mitt bästa för att hantera olika situationer vi ibland ofrivilligt måste gå igenom eller hamna i. Jag behöver visa mitt allra bästa jag, att vi har en inre styrka till att ta oss igenom även de svåraste vi måste möta, vi behöver en positiv bild till oss själva och vad vi kan göra och att alltid tro på att saker kommer att ordna sig. Även när det känns som att det inte kommer att göra det. Jag har under mina 33 år hunnit gå igenom otroligt svåra saker. Sådant jag inte önskar någon behöva gå igenom, saker jag aldrig pratar om och som heller inte särskilt många vet om. Men tagit mig igenom det som jag aldrig trodde jag skulle klara. För är det något jag lärt mig så är det att kämpa. Kämpa för det man tror på, för andra, för sig själv och att aldrig aldrig ge upp. Samtidigt gör man allt för att hålla ihop. När någon annan är svag måste jag vara extra stark. Även när det blir mycket att bära. Den inställningen har jag alltid haft. Och på tal om inställning så har jag även kommit fram till hur viktig den är. På sätt och vis kan man programera om sig själv och sitt tänkande med rätt inställning. Intalar man sig något särskilt länge så känns det till sist så. Därför är det viktigt att ha sitt eget pepptalk med sig själv. Jag har det ofta för att övertala mig till att komma till rätt tankebana. Det funkar. Och det framförallt stärker mig.

 

Just precis nu känns det som världen håller på att rasa. Orkar snart inte läsa en rubrik i en tidning längre, ändå kan man inte låta bli. Orosklumpen i magen bara växer och den naturliga instinkten börjar tala om att det är dags att fly. Men vi har ingenstans att fly. Finns ingen plats på jorden att ta vägen. Samtidigt går vi mot den allra mörkaste och kallaste tiden som bara i sig är tung och svår för många. Det är nu jag behöver ta några djupa andetag, sansa paniken som ligger och trycker under bröstet, leta fram mammabjörnen inom mig för att inte göra det värre. Ge mina barn den största trygghet jag kan ge dom och lägga fokus på hur mycket roligt och mysigt vi kan ha trots att ingenting är som vanligt. Trots att vi inte vet vad vi får eller kan göra imorgon. Trots att hela världen känns som en osäker och otrygg plats för tillfället. Den där mysiga julkänslan kommer jag få jobba hårt med i år. Jag lägger extra krut på allt, allt, allt. Jag gör allt för att mina barn ska få ett fint December och en jättemysig jul med allt vad det innebär även om det kommer innebära en hel del uppoffringar också. Men dom uppoffringarna vill jag bära, inte mina barn ska behöva göra det, eller få känna det på samma vis. Min mammas ord till mig ger mig lite extra kraft, "du är den känsligaste personen jag känner, men också den starkaste" ♥

 

 

Så nu när jag hamnar i den där svackan där lusten börjar försvinna då kör jag på ännu lite mer. För mina tjejer är värd all min energi och ansträngning i hela världen. Från tanken om att låta Nisse flytta hem till någon annan i år till att vi slår på ännu lite större. Här kommer Nisse-Lisa att bo hos oss i jul. Idag har jag gjort en repstege upp till trälådan där hennes hem är. Jag gjorde granar av mossa, små julstjärnor, en liten julstrumpa, krans till dörren och ett mini paket. Det börjar bli mysigt där och jag tror hon kommer att trivas. Det här tar fram barnet inom mig och jag kan bli helt uppslukad bara jag sätter igång. Låt 2020 få ett fint slut. Så fint vi kan göra det åtminstone. Nu kämpar vi ännu lite till. Vi alla måste göra det vi kan, för någon gång tar vi oss ur det och då gör vi det också tillsammans!