SNÖFLINGOR & FÅGLAR

För varje dag som går känns allt bara märkligare och svårare. Man försöker anpassa sig, hitta lösningar och ibland när man tycker att man ser en ljusglimt i det enkla så blir allt bara ännu svårare tvärt. Den där ljusglimten man just fått upp slocknar nästan. Och det blir dags att återigen ställa om och leta efter en ny väg som känns ljusare. Samtidigt som vägarna blir allt färre och smalare. Det är hemskt trist när man läser att både bibliotek, biografer, badhus, ja tom grundskolor här i stan är på väg att stängas. De först nämnda har redan gjort det. Inte för att vi är flitiga besökare till något av de, framförallt inte senaste året, men det är ändå något som man vet finns där. Möjligheten till det. När vi hamnar i det här värderar man om och förstår på riktigt vad som verkligen är viktigt. Även om det är saker som vi mår bra utav och tycker är roligt så är det värsta inte att uppoffra resor, gå på gym, bio, restaurang eller strosa i butiker exempelvis. Det handlar enbart om nöjen. Det allra värsta är den förlorade tid vi får till våra nära och kära.
 
I söndags fick vi äntligen komma och se min älskade lilla systerdotter Agnes. En vecka och en dag gammal. Hon är helt ljuvlig och jag tror hela familjen blev lika tagen av henne. Jag var så lycklig över att äntligen få se henne, trots att jag gick med en klump i magen av ångest hela dagen och från början inte visste om vi ens skulle våga oss dit. Vi tvättade och spritade händer noga men ändå törs man inte hålla henne. Gång på gång fick vi påminna barnen om att inte gå för nära henne fast dom inte ville annat. Jag satt på golvet i fondändan av sängen för att bara sträcka fram mina händer och känna på hennes fötter. Åh, tänk om jag kunde fått hålla, lukta och gosa på bebis som man i vanliga fall gör. Jag skulle så gärna velat gett min syster en stor kram. Men det går inte. Och allt sådant här gör mig så innerligt ledsen. Vi bor så nära och jag skulle kunna vara där och hjälpa dom massor med saker och få vara med och se hur lilla hjärtat växer. För det går så fort. Men jag kan inte. Istället vet jag inte när vi ska våga träffas igen. Och som det ser ut nu med nya restriktionerna så får vi det inte heller.
 
Tiden går och ändå känns det som livet står på paus från allt.
 
 
Så vad gör vi när vi inte får göra "någonting"? Hela helgen har jag pysslat med ett fint pysselkit jag fick från Johannacryer på instagram. Hon fick sponsring av tapeter från Duro som man kan göra så mycket fint av. Här har jag gjort snöflingor som jag hängt tillsammans med fåglar ovanför Hannas säng. Det finns så mycket pyssel man kan göra. Och just nu tror jag att det är bra att vi aktiverar och fokuserar på olika saker att göra. Kopplar bort en stund. Hjärnan kan behöva en paus. Förutom allt pyssel man kan hitta på så tror jag på att naturen är läkande. Något jag längtar så efter just nu. Att komma ut i skogen, andas och röra på sig.
 
Annars har jag storstädat idag. Om man kunde städa ihjäl sig så var jag nog nära på. Timmarna flög förbi och det var länge sedan det kändes så rent. Tvättmaskinen går i full gång och det mesta har åkt in där. Samtidigt dammsöga jag så till och med mina smycken följde med och jag fick öppna och gräva ur dammsugarpåsen, städade och torkade så jag slog huvudet i väggen, vädrat korsdrag så fötterna är som isbitar, hängt ut täcken och stått på balkongen och tagit några djupa andetag. Så friskt och härligt.
 
Vad gör ni för att koppla av och bort vår väldigt speciella vardag just nu?
Mimmi

I går när beskedet kom och locket lades på igen började jag att pynta med ljusslingor o stjärna på framsidan. Jag tände ljus i lyktorna för förmedla lite ljus och värme till alla som passerar. Idag har jag promenerat i solen men tyvärr kan det inte rå på den sorg jag känner, jag är så ledsen och besviken...För någon vecka sedan fick vi friheten tillbaka under ansvar, för mig är det obegripligt hur man hanterat det... Det bara snurrar i mitt huvud, vad är priset jag kommer betala för det här? Kram till er <3

Svar: Förstår dig. Vi blir alla så påverkade på ett eller annat sätt. Det är inte alltid lätt att lyfta hur mycket man än försöker. Men det viktiga är att vi ändå försöker och alla sätt vi kan förändra för att förbättra. För en bättre tid måste komma <3 Kram!
Eleni Apostolakis

Hannas krypin

Min bror fick sitt första barn i augusti, det tog en månad innan vi vågade träffa bebisen. Så jag förstår dig. Det är så tråkigt med pandemin. Allt blir så konstigt.

Svar: Ja, allt som händer kring den här pandemin är tråkiga saker. Vi alla blir påverkade på ett eller annat sätt <3
Eleni Apostolakis