FÖR SISTA GÅNGEN

 
Det känns så overkligt. Kan knappt tro att det är sant. Det kom någon slags nervositet över mig när jag stod och tittade på klockan och plötsligt insåg att det bara var minuter kvar på min gamla arbetsplats. En plats som känts som ett andra "hem" mer eller mindre i så många år. Nu är det slut och det är dags för nya äventyr. Frågan är bara vad som väntar? Jag har faktiskt ingen aning fortfarande. Spännande men skrämmande. Tillsvidare är jag ledig på obestämd tid. Märklig känsla. Men jag vet att det kommer bli bra. Blommorna tillsammans med andra gåvor fick jag som tack för den här tiden. Och jag får själv tacka för dom här åren! Nu väntar en spännande framtid och till att börja med en massa tid med mina flickor igen ♥

NÄR HÖSTEN KOMMER

 
Vet inte var jag ska börja. En känslomässig berg- och dalbana, huvudvärk och ohälsosamt stressad. Ungefär så var lite mer än första halvan av min dag men det övergick till något så mycket bättre - När man äntligen kommer innanför dörren här hemma med sina två små änglar. Frivilligt hoppar dom in i duschen och med glädje åt dom dagens middag. Bara det liksom! Men jag fick också världens finaste avskedspresent på jobbet och just nu känns det helt overkligt att jag imorgon går dit för sista gången efter så många år. Och som ännu ett litet glädjespritt fick jag veta att jag vunnit en TÄVLING igen. Här med erkänner jag att jag älskar tävlingar och att jag har turen att vinna gång efter gång gör mig verkligen obeskrivligt superglad! Vilken magisk tur jag haft senaste åren.
 
Och så dom där söta små tofflorna då. Hösten har slagit till ordentligt. Mörkret är ett faktum och det börjar bli såå kallt. Och så är det så klart alldeles för mycket regn. Det gör att man vill ha mysiga stickade tröjor och varma sköna tofflor på fötterna. Något som verkligen behövdes uppdateras hos framförallt den minsta. Gissa glädjen. "Åh, är det mina? Är det mina mamma? Nästan lika fina som klackskor. Dom är SÅ fina och mjuka". Bästa betyget. Ni hittar dom hos Lindex.

JAG ÄR LIVRÄDD

 
För snart två månader sedan skrev jag inlägget om hur dåligt jag mår mer eller mindre dagligen i min mage. Och idag, äntligen, var dagen då jag påbörjat min utredning mot ett bättre mående. Stressad iväg imorse med Maya till skolan och lämnade sedan av Hanna hos vår vän till familjen, Susanne, där hon fick vara under tiden jag skulle till vårdcentralen. Jag kanske valt fel yrke men ibland känns det som jag är oroväckande påläst om sjukdomar, diagnoser och utredningar och kan sätta det mesta på både mig själv och andra, haha. Det kändes som det var en lång stund jag satt där med min läkare och gick igenom allt jag kunde komma på, även om jag i efterhand tycker det är synd att jag missade säga vissa saker. Men det jag kom ihåg att berätta där och då var tillräckligt för att det skulle tas på allvar. Det enda jag fick veta på plats förutom att han anar ungefär samma fel som jag själv gör är att min kroppspulsåder tydligen sitter på ett ställe den vanligtvis inte gör i kroppen. Och det förklarar antagligen varför jag känner som jag känner på ena sidan magen. Vidare är det många prover som har tagits och kommer att tas. Två remisser till sjukhuset väntar och jag är livrädd! En av anledningarna till varför jag inte sökt hjälp mycket tidigare är just för att undersökningarna jag anade jag skulle få göra gör mig panikslagen. Skulle velat bryta ihop på plats när han gång på gång rekomenderar mig till att verkligen göra det. Att det är nödvändigt för att vi verkligen ska få veta vad som är fel på mig. Så nu är det bara att invänta tider för att göra ultraljud på magen och värst av allt gastroskopi. Bara tanken gör att jag vill bryta ihop och jag kan knappt andas. Jag vill inte! Men jag kan heller inte leva så här, så valen är få.
 
När jag kom tillbaka till Susanne hade hon dukat fram en god brunch och vi åkte sedan för att storhandla tillsammans. Det blev ett äventyr i sig och fick mig glömma allt för stunden. Men när vi kom hem igen och hade vart och hämtat Maya på skolan så kommer ångesten över mig gång på gång. Flickorna var trötta och satte sig framför en film. Jag hamnade där vid köksbordet och tog mig knappt någon annanstans. Den här dagen tyngde ner mig liksom. Luften gick ur för en stund. Patrik är borta på jobb och mamma och pappa är fortfarande på Kreta. Nu önskar jag bara dom kunde komma hem, allihopa.
6