ELENI APOSTOLAKIS

Hej December!

 

Trodde jag hade skrivit här i söndags men antagligen kom något ivägen och jag kom aldrig så långt. Tänk att December är här nu. Önskar den där känslan och stämningen skulle infinna sig lite mer, men vad kan man begära av julen 2020 egentligen? Kanske kommer det. Just nu försöker jag bara överleva att vara hemma i vår mysiga vrå bland blommor och granar. Förstår inte varför jag blivit mer allergisk än någonsin senaste året. Funderar på om det är sista gången vi har riktig gran och fina blommor överallt. Men det vore himla trist på alla sätt och vis utan. Men hur mycket står man ut liksom? Antagligen har jag glömt till nästa år, igen.

 

Igår kväll var det en pirrig liten tjej som somnade. Helt lyrisk väckte hon mig tidigt imorse och vågade knappt gå ut till köket för att se om Nisse-Lisa flyttat in. Så klart bor hon här nu och hade inte bara lämnat brev utan och lånat Hannas sko som hon rotat fram i hallen. Hon hade hittat den perfekta sovskon men hon saknade ett täcke. Hanna höll på att skratta ihjäl sig. Och mest spännande var att hon även hade lämnat röstmeddelande. Sååå spännande.

 

Ihelgen satt vår alldeles egna lilla Nisse-Hanna i fönstret och tittade ut för att se om Nissen syntes till. Vi har ju den sötaste Nissen av den alla som bor hos oss året runt. Älskling. Den gladaste lilla människan jag känner. Finns ingen med så nära till skratt som hon ♥

 

Så mysig morgon där vi alla öppnade våra kalendrar imorse. Ja, till och med jag och Patrik har varsin i år. Patrik fick en kaffekalender i farsdagspresent. Och jag fick en tidig julklapp med Bodyshops julkalender. Så det är extra allt av verkligen allt i år. Att sedan få slå sig ner i soffan med tända ljus och se första avsnittet av julkalendern med barnen innan dom gick till skolan. Ja, det är mysigt det.

 

På första advent åt vi så klart adventsfika med lussebullar, pepparkakor och glögg. Planen var att även ha kalas för Maya den här dagen. Så hon blev lite firade med presenter trots de flestas frånvaro, givetvis. Mamma, pappa, Joanna och lilla Agnes tittade förbi bara en stund och gav presenter och så. Resten hade jag ordnat med så hon ändå fick känna sig firad. Ibland behövs det faktiskt inte mer. Även om vi så klart saknar att kunna träffas allihopa som vanligt!