DE FÖRSTA I JORDEN

Tänk att om en vecka är vi inne i Mars. Januari och Februari som alltid brukar kännas som de tyngsta månaderna på året är snart förbi. Nu är alla månader tunga på sitt vis men så slog det mig. Vi går och väntar på bättre tider... väntar väntar väntar. Men tänk om där vi är precis nu är vår ljusa tid? För ingenting vet vi om framtiden och lite skrämmande är det allt att tiden rinner ifrån. Så nu försöker vi göra det bästa av den här dagen. En dag i taget. Även om längtan till det mer "normala" och inte minst efter alla nära och kära börjar bli tärande jobbigt på riktigt, så känns den där tiden före pandemin så avlägsen så jag nästan glömt hur det en gång var. Skrämmande.
 
Plötsligt längtar jag inte efter att gå på bio, restaurang, tanken på att vara i folksamlingar känns obehagligt, fester med en massa folk känns inte alls lockande på något vis. Att nästan acceptera att det skulle vara ok att aldrig få resa igen. Så klart längtar jag efter Kreta och allt och alla där runtomkring. Hör jag vissa låtar eller lukter som påminner mig om hur tiden en gång var när vi gick omkring på gatorna där i Grekland blir jag alldeles gråtig. Men på något vis så bara accepterar man läget när man befunnit sig i det en längre tid. Eller vad känner ni?
 
 
Idag har jag varit ledig och höll inte på att komma mig för någonting som jag tänkt. Igår fick vi ett samtal från vårdcentralen och det visade sig att Hanna behövde antibiotika trots allt. Så hon har varit hemma med mig för att påbörja sin kur och för att vi skulle se hur hon mår på den. Vännen mådde inget vidare de första timmarna när hon tagit tabletten men hon är den duktigaste lilla person jag känner. Trots att hon har väldigt nära till sina känslor, både skratt och gråt, precis som jag själv, så är hon den absolut tuffaste lilla tjej jag mött. Hon är den som lyfter mig så många gånger utan att hon själv vet om det. Jag var lite nervös över om jag skulle få i henne medicinen men hon tar den utan att blinka. Även fast hon mådde så dåligt efter den första i morse så var det inga problem att ta den igen ikväll. Hon hoppades bara själv att hon inte skulle behöva må lika dåligt igen men så gapar och sväljer hon bara. Duktiga duktiga Hanni! ♥
 
Maya slutade tidigt från skolan idag och när hon kom hem var det dags för att ha utvecklingssamtal digitalt för första gången. Det gick bra. Vår stora älskling kämpar på i skolan! ♥
 
Det fick mig också att sätta igång med lite saker i hemmet. Kände att något borde jag få gjort idag. Och något som jag hela tiden gått och längtat efter är att sätta de första fröna i jorden. Lite väl tidigt jag vet.. men några små fröer pillade jag ändå ner. Behöver vila tankarna på något som mina händer kan jobba med. Det är som terapi. Den bästa dessutom.
1
Mimmi

Jag känner som du, folksamlingar känns inte lockande, stadsfester med bajjamaja!? Aldrig! Bio, idrotts arena, löningshelg i Stockholm, allt känns omöjligt. Vad gör det med vår tolerans och överseende med varandra? Det återstår att se....Lycka till med både piller och frö pill, såg att du startat Rosenskäran, åååååhh...Kram

Svar: Jaa, precis så känns det. Usch, liksom. Men något som inte är usch är ju alla ljuvliga blommor som ska planteras! Ååh. Några frön rosenskära i jorden och de har redan vuxit Såå mycket. Snart blir det mer som ska pillas ner i jorden! Kram!
Eleni Apostolakis