HELT MAGISKT

I samma stund man blir föräldrar så kommer sömnbristen per automatik. Något som i de allra flesta fall brukar bli bättre och bättre med åren. Men för vår del har nätterna varit en ganska plågsam tid på dygnet, men allra värst sedan ungefär 1 år och 3 månader tillbaka. Så när jag säger att jag fått sova hela nätterna utan att bli väckt den här helgen så pratar vi om något alldeles fantastiskt. 2 nätter i rad! Helt otroligt skönt för både kropp och själ. Vi har dragit oss länge på morgnarna helt utan stress. Det känns obeskrivligt härligt när det dessutom prickat in min första lediga helg på två månader!
 
Igår blev det en dag på sjön med skridskor och på eftermiddagen låg jag på sängen och började läsa en bok för första gången på flera år. Den här helgen har innehållt precis allt jag verkligen behövde.
 
 
Jag kommer ihåg när jag var sju år gammal och skolan anordnade lilla Vasaloppet för dom som ville åka på skidstadion. Minns så väl känslan av iver och förväntan och hur jag fick nästan tjata mig till att få vara med och åka. Till sist fick jag låna ett par skidor av min barndomsvän Timmie. Dom var blå och hade musse piggs ansikte på. Jag hade aldrig stått på ett par skidor tidigare och det blev också min allra sista gång. Någonsin.
 
13 år senare träffar jag en kille som både gått skidgymnasiet och tävlat i skidor under många år. Men just där och då åkte han inte särskilt ofta längre. Men så fick vi barn och det var självklart att barnen skulle ha längdskidor så dom fick åka med honom. Det har dom gjort varje vinter sedan dom kanske var två år. Jag har brukat vara med men oftast promenerat på sidan om. Maya lärde sig fort och åker riktigt bra nu. Hanna har åkt mindre eftersom hon inte varit intresserad och inte riktigt förstått galoppen på samma vis. Men så igår får jag en idé om att det vore himla härligt att åka upp på Södra Berget idag när solen skulle komma fram. Det är så vackert där så det är inte klokt med solen på trädtopparna och mängden snö som ger känslan av att vi kommit till fjällen. Jag hintar om att jag kanske också borde prova åka skidor någon gång. Så imorse var Patrik ner till källaren och rotade fram pjäxor och skidor till hela familjen. För idag var dagen jag skulle åka tyckte han. Jag tänkte det kunde vara en kul grej att testa men var förberedd på att komma hem med både blåmärken och stukade kroppsdelar. Jag minns ju bara hur det gick för 26 år sedan liksom. Men jag kunde aldrig anat hur fantastiskt roligt och härligt det skulle vara. Att dessutom hitta något att göra tillsammans hela familjen såhär gör det så klart till det extra. Vädret var MAGISKT, kroppen känns helt underbart härlig efteråt och jag kände mig halvt lyrisk efter att ha varit ute i längdspåret idag. Tänk att det tog mig 33 år innan jag upptäckte grejen med att åka skidor. Man lär sig verkligen någonting nytt hela tiden bara man är öppen för det. Alla tyckte det var så roligt. Hanna kämpade på, lite i eftersläp, med Patrik hela tiden men även hon vill åka mera. Maya är jätteduktig och pressade mig bitvis så jag blev alldeles svettig. Och jag bara längtar till nästa gång för det här var så himla himla roligt och härligt!
 
Patrik är redan iväg nu ikväll för att köra ett riktigt träningspass på skidorna. Han blev visst inte så trött och utmanad av att åka tillsammans med oss, haha. Men jag däremot kommer nog få en skön träningsvärk tills imorgon och känner mig nöjd efter dagens insats.
 
Bästa helgen på evigheter. Så tacksam för allt!
3
Mamma

Så jätteroligt för er! 😃 😍

Svar: <3
Eleni Apostolakis

Jennie

Fina blommor !

Svar: Tack! Det är ju så fint med blommor.
Eleni Apostolakis

Mimmi

Familjen Öberg gjorde också några såna utflykter. Pappa spårade, Anette kom efter, sedan Gert, så jag...lite på eftersläp gnölande och gnyende, mamma sist som oavbrutet reste upp mig, satte fast skidorna för femtioefte gången...minsta lilla lingontuva under snön stjälpte mig. När pappa stannade och pekade med staven och sa: Här har det gått LODJUR höll jag på att kissa på mig av rädsla. Jag hade hört att de kunde klättra upp i träd och nu måste jag spana uppåt också! Det gjorde inte min åkstil bättre precis....Jag känner igen mig i Hannas reserverade inställning till dylika aktiviteter...

Svar: Haha, ja den historien har man hört talas om. Stackars lilla Mimmi <3
Eleni Apostolakis