ELENI APOSTOLAKIS

Så har årets första pepparkaksbak gått av stapeln. Jag drog igång julmusik på hög volym medan jag städade köket, innan bakning, och två dörrar slogs då igen. Medan jag sjöng högt för mig själv dansade jag in till den ena ungen som bad mig gå och stänga dörren efter mig... dansade in till nästa som sa ungefär samma sak. Haha, när hände det här? Ungar! Men när pepparkaksdegen kom fram var Hanna snabbt där och skulle hjälpa mig att plocka fram allt så vi kunde baka. Den äldre hade ångrat sig och ville inte vara med i år. Tråkigt men gissar det är naturligt i den där åldern. Men innan vi hade hunnit kavlat ut all deg så satt hon till sist där vid bordet iaf och bad om att få göra några pepparkakor. Mys! Jag och Hanna har inte bakat årets första peppkakor, lyssnat på årets första julmusik utan även druckit årets första glögg. Jag letar febrilt efter den där julkänslan som brukar komma redan nu... längtar efter allt det där mysiga och försöker tänka tanken om hur en jul i ett annat hem kommer att se ut och vara. Det är något svårare just nu helt klart. Vi står där bland alla flyttkartonger, vet att lägenheten inte kommer att vara i det skick och form som vi önskar, jobbdagarna kommer vara många och lååånga, så helt ärligt har jag så svårt att föreställa mig allt det där julmyset i år. Men jag kämpar vidare med det, för jag tänker inte ge upp hoppet inte.