VI MÅSTE FÅ LEVA

Den här pandemin är så tärande. Så otroligt tärande. Ser inget slut. När vi firade in 2021 med ett stort hopp om ett bättre år hade vi ingen aning om att det skulle bli så så mycket sämre istället. Dom här månaderna hittills i år har varit betydligt jobbigare, uttröttande och kämpigare än vad hela förra året var. Så många fler sjuka, så mycket större smittspridning, så många fler restriktioner och på så mycket närmare håll. Det är inte alltid lätt att balansera familjeliv och vardag men den här pandemin har verkligen inte gjort det lättare.
 
Men så kommer dom små stunderna då man kan koppla bort allt för en stund. När våren visar sig från sin bästa sida, när solen skiner som varmast, när jag fått en dag med min syster och lilla systerdotter, när jag fått tagit en promenad med min mamma och när nästan all vaken tid spenderas utomhus. När barnen hoppar och springer omkring ute, helst i bara shorts och t-shirt, när familjen är samlad och alla mår bra. Det är stunderna vi lever på just nu. Stunder att glädjas åt och vara extra tacksam över.
 
 
När man är en person som helst följer restriktioner till punkt och pricka. Varje liten sak som görs utanför ger skuldkänslor, på samma gång som jag, precis som vem som helst, bara längtar efter så så mycket saker. Ibland känner jag bara "MEN LÅT OSS FÅ LEVA OCH INTE BARA ÖVERLEVA". Men ändå funkar inte "Det är bara rekommendationer, inget måste" på mig. Ber dom oss att göra på ett visst sätt för ALLAS VÅRAN SKULL, för en bättre tid framåt, för att vi ska undvika bli sjuka eller mista någon nära, då förstår jag inte att vi inte kan göra det åt oss själva och för andra? Alla. Då känns dom här månaderna som är kvar så så långt borta innan vi "vanliga arbetande" får bli erbjudna vaccin. Och när vi väl får det kanske närmare hösten så kommer ändå vara barn fortfarande vara ovaccinerade och fortsatt utsatt för smitta där dom i nuläget inte vet hur dom ska lösa det problemet. Det kommer kanske aldrig bli som vanligt igen, men snälla, låt det bli åtminstone lite bättre.
 
Nu ska jag lägga mig på soffan. Jag kämpar med min obeskrivliga trötthet och en kropp som strejkar. Men senare i veckan är det dags för mig att gå på provtagning igen, så vi får se vad som händer efter det.
 
Hoppas ni mår bra och får njuta av den fina våren!