BYE BYE KRETA

Så har vi gått mot vår sista dag här. Det har varit både upp och ner. Men dom härliga, roliga och fina stunderna tar jag med mig hem i hjärtat. Sparar i minnesbanken för att plocka fram en kall och mörk vinterdag när jag behöver det som mest.
 
Patrik har hunnit fylla år, vi har firat vår åttonde bröllopsdag, vi har träffat släkt, badat massor och många turer på stan. Sömnlösa nätter och mycket tålamod har också gått åt.
 
Imorgon kväll ca.20.30 lyfter vårt plan om allt går som planerat och på tisdag morgon kommer vi vara hemma i Sundsvall igen. Det ska faktiskt bli skönt ändå. Längtar efter min säng och att ha någonstans att ta vägen. När det varit som varmast här runt 38 grader och det känts som man ska vara inuti en hårfön så har jag nästan längtat lite efter kylan också. Jag som alltid älskat värme klarar den inte lika bra längre tydligen. Får nästan andnöd i den heta och kvava luften. Men annars har det varit superhärligt. Inte ett moln på himlen och tiden med familjen och att vara på stranden har varit det som känts lite extra härligt.
 
Nu är det dags att börja packa ihop resväskorna igen. Känns minst lika avancerat som innan vi skulle åka. Packa är inte min grej alltså. Men imorgon förmiddag är det dags att checka ut från hotellet och ikväll tar vi en sista tur på Rethymnons gator. När vi checkat ut från hotellet åker vi upp till min faster med familj i byn. Där tänkte vi hänga vid poolen och äta mat med dom innan taxin kommer för att skjutsa oss till flygplatsen.
 
 
Barnen har jag inte fått på så många bilder på den här resan. Mest med mobilen där jag kan fota i smyg. När de stora inte längre vill vara med på bild och jag får deala med allt hela tiden.
 
Tack för den här gången Kreta! Även fast jag har hemlängtan så har jag aldrig tyckt om avsked och det skaver lite i mig. Även om det varit lite jobbigt emellanåt, inte minst med barnen, som tydligen inte riktigt är några semesterungar längre, så är jag så glad och tacksam för hur allting blev. Att vi tog oss hit efter fem år och det med nyheten alldeles innan att jag är friskförklarad. Tack livet!

RETHYMNO

Hela gårdagen gick åt till att resa. Vi startade vid kl.9 på morgonen hemifrån och var framme på Hotellet i Rethymno vid 21.30. Vi lämnade ett regnigt och kallt Sverige och slogs av den varma väggen i samma sekund som dörren till planet öppnades. Den känslan.
 
Resan gick över förväntan ändå. Även om den startade och avslutades med en panikslagen gumma som bara ville vända om hem igen. Vi var ett bra team under resans gång och vi tog oss fram. Trots att vi tog en extra tur runtom Arlanda så pappa körde fel några gånger, haha. Vi har bara gjort den här resan "hundra" gånger förut. Jag kände mig helt lugn hela vägen fram till att planet började skjuta på i full fart och vi var redo att lyfta. Det var ett ordentligt regnoväder över Sthlm och de varnade innan att det kunde bli lite turbulent tills att vi kom upp på höjd  pga vädret och sedan skulle det vara fint resten av vägen. Jisses säger jag. Den där flygresan fick en riktig kickstart innan vi hade tagit oss upp. Det kände som vi åkte lika mycket i sidled fram och tillbaka som uppåt. Vi hamnade dessutom på raden allra längst bak i flyget och oturligt nog (och första gången någonsin för min del) satt vi utan fönster. Och fick tjuvkika fram vid fönstret precis bredvid dom som satt framför oss. Men i övrigt så rullade allt på riktigt bra ändå.
 
Inte förrän vi hämtat våra resväskor på flygplatsen och möttes av vår chaufför vid utgången med skylten "Apostolakis" slog känslan till på riktigt. Som att jag förstod att vi var tillbaka. Kände mig nästan tagen och rörd när vi gick där och drog våra resväskor mot vår taxi. Medan den vackraste solnedgången visade sig på himlen.
 
 
När vi kom fram till hotellet och fått våra rum så blev det ett snabbt klädombyte innan vi gick ner på hörnet mot "vårt" souvlakiställe. Vi tog sedan en tur ner till stranden bara för att få känna sanden mellan tårna och doppa fötterna i havet. Cikadorna spelade, det är egentligen helt kolsvart ute, men fullmånen sken upp himlen i mörkret. Barnen fnittrade och Hanna skrek rakt ut "Wooo, hihi! SANDEN ÄR SÅ MJUK". Det är så märkligt på något vis, nästan som att få visa barnen för första gången igen. Trots att det är åttonde gången Maya är hit och femte gången för Hanna. Men det har hänt så mycket dom här fem åren och minnena bleknar fort när man är barn. Maya ändå kommer ihåg en del, men inte så mycket som jag kanske trodde hon skulle göra. Men plötsligt kommer det "Jag kommer ihåg det här...". Och dom på hotellet gapade nästan när dom såg hur stora barnen hunnit blivit. Jag förstår det. Flera har sagt att man kan tro att Maya är min syster istället. Roligt för mig, mindre kul för henne antar jag, haha. Men den kommentaren har man ju själv fått genom uppväxten, så jag förstår.
 
Idag har vi badat och solat en stund. Försiktiga med solen första dagarna. Men alltså HAVET. Jag ska bada mer än någonsin den här gången. Jag ska njuta mer än någonsin. Jag ska leva och ta vara på varje sekund här. Det är som en stor lättnad och avkoppling att äntligen vara på plats. Vi är här! För en vecka sedan såg hela livet helt annorlunda ut och vi visste inte ens om vi skulle komma iväg. Men här är vi. Livet ♥
 
Ikväll ska vi åka till min faster och yngsta kusinerna. Kan inte förstå att det är så många år sedan vi sågs.

FJÄLLEN

Igår morse när barnen hade gått till skolan packade vi in oss i bilen. För en helg i Edsåsdalen för mig och Patrik. När vi kom hit så sken solen och vädret var på topp. Det har smält och blivit  aningen för blött men vi gav oss ändå iväg på en skotertur. Stannade till uppe på fjället för att grilla lite och sitta i solen. Så himla härligt. Hade dock kanske inte räknat med att solen skulle ta så bra där på eftermiddagen, så jag ser ut som en tomat i ansiktet idag. Tur svärmor hade solkräm i husvagnen så idag har jag kletat in mig i solskyddsfaktor 50. För även imorse sken solen och vi påbörjade en vandring upp till Vita Renen. Dit var vi i somras också och fortsatte därefter upp till toppen på Renfjället. Idag blev det ingen topptur men en ganska lång tur upp på fjället ändå. Underlaget och vägen dit idag var betydligt jobbigare än sommartid. När vi kommit ganska högt upp så forsade vattnet över leden. Det hade spruckit i sär och var ganska djupt (och brett för den delen). Det såg ut för ögat som att man kunde gå i närheten men där sjönk man snabbt ner. Patrik tog sats och hoppades kunna hitta fläckar där snön skulle hålla men det gjorde den inte. Han sjönk snabbt ner till knäna och fastnade till på flera ställen innan han var över på andra sidan. Kvar stod jag. Vi försökte klura på hur jag skulle ta mig över och Patrik försökte hitta grenar att lägga över som skulle ge mer jämn vikt för mig att ta mig över. Gick inte så bra. Vi övervägde att gå varsin väg och mötas upp längre bort om det gick. Men så kommer ett gäng pensionärer på längdskidor. Dom krånglade sig över på ett ställe. När gubbarna var över på andra sidan skämtade  med dom med Patrik att han fick ta fram yxan och hugga ner träd så jag skulle komma över. Men så vänder två av gubbarna och säger åt mig att jag ska balansera över på deras skidor. Herregud. Bara för mig att försöka närma mig dom gör att jag sjunker igenom på en gång. Jag får vända. Den ena gubben backar närmare mig och säger åt mig att hålla i honom och så ropar han "höger, vänster, höger vänster" tills vi är framme vid nästa gubbe. Där lägger dom skidorna omlott varandra och jag får försöka balansera över till nästa man och får lånar stavar av gubbe nummer 1. Här står vi nu mitt i "forsen". Ramlar vi blir det total plask och jag får nog simma istället, haha. Men då ropar dom igen "Höger, vänster" medan jag trampade bakom på skidorna. Som räddare i nöden tog vi oss över och jag får krypa till fast mark. Patrik skrattade gott åt det här och fångade allt på film. Vilken syn. "Så typiskt dig att hamna i något sånt här", säger P efteråt. Jag sjunk däremot igenom ordentligt bakom på skidorna innan vi kom fram hela vägen så jag blev ordentligt blöt om framförallt ena foten. Men man ger inte upp vandringen för ett fotbad efter vägen.
 
 
När vi kom fram till Vita Renen blev det lunch och ännu en god våffla i magen. Vi hamnade naturligtvis bredvid pensionärerna och alla deras vänner dom mötte upp där. Så klart så skulle alla höra att dom gjort en räddningsinsats och alla tittade på mig. Dom undrade också hur vi skulle ta oss ner och gav oss tips om en annan väg som antagligen var bättre. Så himla roliga och härliga människor!
 
Den andra vägen ner var dock inte helt blötfri den heller. Oj, så mycket vatten bitvis. Vi har krupit fram, skuttat över och traskat i djup snö bitvis. Svettiga, blöta och glada.
 
Man känner sig nog aldrig så levande och fri som att få vara ute i naturen på det här sättet. Men visst har det varit ett äventyr både med skotern och vandringen den här helgen. Jag har varit livrädd emellanåt men också fyllde med energi och fått en riktig kick i kroppen.
 
Nu är jag helt slut. Vi har hängt i husvagnen efter dagens vandring. Solen försvann, ombytt till torra kläder och tomatansiktet får en vila. Om en stund ska vi grilla till middag och vi kopplar av och samlar energi.
 
Älskar att dela allt sånt här med min Patrik. Vilket team vi kan vara. Men nu längtar jag också hem till våra tjejer så ofantligt mycket. Imorgonbitti styr vi kosan hemåt när det ändå ska komma mängder av både snö och regn från Edsåsdalen till Sundsvall.