ELENI APOSTOLAKIS

Var tog helgen vägen? Mina förväntningar och planer blir allt som oftast way to big när en ledig helg väntar. Ni vet, när man tänker att man ska hinna med allt som man både vill men också måste på de där två dygnen för att det kommer dröja två veckor till nästa tillfälle ges. Stressmoment oftast. Sist jag var ledig så hann vi allt jag hade önskat och helgen gav mig så mycket. Påfyllning av solensstrålar, vi åkte skidor och skridskor, en massa tid med familjen, sovmorgnar, filmer och bokläsning. Allt jag behövde. Jag önskade mig ungefär samma sak den här gången men så blev det ingenting av någonting istället. Jag har inte kunnat sovit utan vaknat vid klockan 6 varje morgon, hur trött som helst, men det gick bara inte att somna om. Dessutom vaknat av och till hela nätterna. Det blev alldeles för kallt utomhus för att göra någon utflykt med familjen. Alla har hållt på med sitt på varsitt håll så inte ens en film har vi sett tillsammans ihelgen. Men jag tog mig iaf en långpromenad i solen under söndagen och la mig sedan i sängen för att läsa en bok innan middagen. Det var mitt sätt att ladda om lite. På lördagen städade jag hela hemmet, jag och Maya möblerade om på hennes rum och så städade vi åt Cookie. Visst har vi fått dagarna att gå och ibland kan det vara skönt för alla att göra det som faller oss in så klart. Trots det så känner jag liksom hur jag saknar något när helgen är slut. Jag fortsätter dock min ledighet både idag och imorgon. Men då är det liksom bara jag när dom andra är i skolan och på jobbet.

 

Imorse när jag lämnat av barnen så tog jag en liten morgonpromenad. Efter frukosten sedan så åkte jag och mamma för att veckohandla mat. Vi smög in på loppisen bredvid mataffären en snabb sväng för att kolla lite. Det är flera månader sedan sist och som man längtat. Men när började det kännas brottsligt att göra något för nöjesskull? Jag får åtminstone den känslan. Men så är ju jag antagligen den mest laglydiga person jag känner som är livrädd för att göra fel. Den där känslan gör att det inte känns lika roligt att göra saker som man verkligen vill göra. Inte i dom här tiderna vill säga. Och så blev jag lite besviken både över att priserna höjts och att utbudet inte var sådär jättekul. Kanske var förväntningarna ännu en gång skyhöga och man har varit laddad från tårna... för att få gå in på en loppis i en kvart, haha. När jag tänker på det så är det ganska märkligt hur det blivit och hur långt ner man sänkt sig till vad som är något "utöver det vanliga". Kanske blir det så när man inte åkt längre än 4 mil utanför stan på 1,5 år, knappt träffar några man känner, inte gör mer än att åker till jobbet eller handlar mat. Annars är vi bara hemma själva. För vissa är säkert inte skillnaden lika radikal då många flyger och far och umgås ändå. Men så har verkligen inte mitt fall varit. Jag är glad bara jag får se min mamma och pappa någon gång ibland ♥