ELENI APOSTOLAKIS

När barnen var lämnade på skolan imorse skyndade jag mig hem igen. Packade strandväskan och tog med mig frukosten för att åka mot stranden. Där satt jag helt för mig själv tidigt på morgonen. Det var bara jag och fiskmåsarna. Vattnet var spegelblankt och det blåste inte det minsta. Den känslan. Livet. Hade med mig några tidningar jag inte hunnit öppna de senaste veckorna. Njöt av lugnet, tystnaden och av att bara få vara med mig sjäv. Ett behov som kommit med åren och aldrig tidigare funnits där. Men äntligen har jag kommit till ro att vara helt i mitt eget sällskap. Och plötsligt så behöver jag det för återhämtning och avkoppling. Något jag aldrig reflekterat över förut då jag alltid haft barnen med mig. Alltid suttit ihop med dom i 10 års tid. Och det gör jag så klart helst fortfarande och tar varje tillfälle jag får. Men när jag plötsligt blev tvingad till att spendera mer tid ensam, när båda barnen fick skolplikt, oj så jobbigt det var. Sorgset. Men jag har lärt mig att uppskatta den ofrivilliga ensamtiden jag får och tar verkligen tillvara på den för att göra något för mig själv då.

 

Efter ett par timmar på stranden skyndade jag hem för att ha ett möte och sedan hann jag faktiskt med ett träningspass också innan jag skulle hämta hem lilla H. Och så var dagen kommen, då jag för första gången steg innanför dörrarna i byggnaden där förskoleklass gått hela året. Det var första och sista gången jag fick komma in och se vart Hanna hållit hus hela sin förskoleklass-tid. Hon var ivrig att visa mig till och med varenda toalett, trots att vi bara gick några meter in för att komma till hennes skåp för att plocka ihop alla hennes saker. För tänka sig imorgon så går hon sin allra sista dag. Och jag kan inte för mitt liv förstå att det här skolåret redan är slut. Hon började ju nyss?

 

Så ikväll har vi testat ut hennes kläder inför skolavslutningen. En skolavslutning som egentligen inte är mer än en "vanlig" skoldag. Men för henne var det ändå viktigt med fina kläder och blommor i håret. När hon fick på sig klänningen som hon själv valt, satt blomkransen i håret och tittar sig i spegeln säger hon "Jag är så glad mamma. Jag känner mig så fin". Åh, älskade älskade unge! Det värmer så i mammahjärtat. Så klok, så vacker och helt helt underbar. Det finns ingen som Du, Hanna. Och jag hoppas mer än allt att du alltid kommer fortsätta vara dig själv. Den helt fantastiskt roliga, omstänksamma, okomplicerade och kärleksfulla lilla person jag känner. Imorgon slutar du förskoleklass och till hösten börjar du ettan.

 

Lilla H som dessutom fyller sju år nästa vecka. Det kan vara så att jag längtar minst lika mycket som födelsedagsbarnet. Av fler anledningar. Allra mest för det lilla kalas vi kan ställa till med. Där ungefär alla kommer vara vaccinerade förutom vår egna lilla familj, sist på tur. Patrik har möjlighet till att boka sin tid nu och han var snabb att klicka sig in, men inte helt oväntat finns inte en ledig tid just nu. Den som väntar på något gott. Men för att gå tillbaka till nästa vecka, så går jag även på semester då. Och det ska bli så så så härligt! Som jag längtar. Som jag ska ta tillvara på lediga lata dagar. Det enda tråkiga med våra semestrar nu mera är att jag och Patrik delar upp våra för att barnen ska få sommarlov. Så det blir inte så mycket tid tillsammans hela familjen, men vi ska ta tillvara på de dagar vi får.

 

Jag har ikväll börjat baka inför Hannas födelsedag. Och bara för att jag ville testa något nytt och lite omtalat så har jag gjort Citron- och vallmobullar. Lite fräschare än traditionella kanelbullar, även om jag ångrar det något då jag vet att de flesta brukar vilja ha mina kanelbullar. Så vi får väl se om det går hem med något nytt. Inte blev dom så vackra heller men några bullar hoppas jag ändå går åt.

 

Nu ska lägga mig i soffan en stund och hoppas på att vi snart får säga god natt. Efter den här dagen är jag ganska trött och imorgon väntar ännu en gång en lång dag på jobbet.

 

God natt.