ELENI APOSTOLAKIS

Kan knappt skriva det. Det bränner bakom ögonlocken och jag får tryck över bröstet. Det är nu fyra dagar sedan vi fick nycklarna till vår nya lägenhet. Fyra otroligt intensiva och kämpig dagar med både flyttlass, tapetsering, målning och alltmänt kaos. Dessutom med sömnlösa nätter i ett par dagar. Har jag fått ihop 8 timmars sömn på två nätter så överdriver jag nog lite. För så mycket kan det knappt vara. Jag har en hemlängtan som nästan gör ont i mig! Jag vill bara hem! Nu på en gång! Och så inser jag att jag aldrig någonsin igen kommer kunna kalla det hem. För det kommer aldrig bli vårt igen. Även fast det nu inte var det fullt ut så har det alltid känts så. För jag har känt mig hemma. Den här flytten har inte fullt ut varit frivillig. Utan att gå in på detaljer så kändes det mer som ett måste. Ett måste jag inte alls var överens med. Men nu är det så och här sitter jag nu i det som ska kallas vårt sovrum. Ett rum jag knappt varit i tidigare och defintivt inte fick sova i vår första natt, som var igår.

 

Att försöka peppa barnen i något som jag vet är otroligt jobbigt för dom men som dessutom inte är särskilt lätt för mig själv är en konst. Och det blir inte lyckat alla gånger men jag försöker. Dom har aldrig bott någon annanstans och är inte alls vana att flytta, så jag förstår att det kommer att ta tid. Vi är inte vana att höra grannar, papperstunna väggar, att inte bara kunna gå ut på gården och ha så mycket för oss själva. Första natten gick alltså ungefär som jag hade tänkt det. Hanna ville inte sova i sitt rum men somnade ändå till sist, Maya grät och lovade om och om igen att hon aldrig kommer kunna sova här. Till sist fick jag tillåtelse att följa med och ligga inne i hennes rum med strålkastar lampor i ansiktet och ipad med volym i örat. När klockan närmade sig halv tolv blev hon lugn och höll på att somna när vi plötsligt hör någon som springer fram och tillbaka i lägenheten. Det var Hanna som hade vaknat och inte hittade till toaletten. Efter det kunde inte hon heller sova. Jag vandrade som ett spöke mellan rummen innan jag till sist föreslog att vi skulle lägga oss i sofforna och titta på film. Klockan ETT på natten. Vad gör man inte? Då tyckte dom det var lite mysigt och plötsligt hade dom ont i magen av hunger. Så där står jag mitt i natten och gör salami mackor och serverar drickyoghurt. Någon gång efter halv tre slumrar vi till sist i soffan i den obekvämaste ställningen och med spark efter spark av en sjuårings små ben. När klockan sedan blev 6.30 så blir jag väckt av den lilla H som undrar vad klockan är och inser att då är det morgon.

 

Jag gissar att den här natten inte kommer bli så mycket bättre men hoppet är det sista som överger en sägs det. Jag har trillskas med den mindre för att få henne till sängs. Hon tycker hennes rum är mysigt, men det är inte hemma och hon vill helst inte sova där. Men nu verkar hon ändå slumrat till sist. Så har vi den stora tjejen som springer till mig gång på gång och väntar på att jag ska komma in till hennes rum och göra henne sällskap. Helst vill hon att vi ska vara uppe hela natten igen, för hon kommer inte kunna sova. Den saken ska jag ha klar för mig. Undra när jag kommer få bädda ner mig i min egen säng och sova i vårt nya sovrum. Kommer det ens att ske eller har vi nu nya vanor? Den som lever får se.