ELENI APOSTOLAKIS

Många saker i livet händer för sista gången. Många av dom gångerna har man inte ens reflekterat över det, för att man inte visste där och då att det aldrig skulle hända igen. Jag minns inte när jag lekte som barn för allra sista gången men någon gång hände det. Det finns så många människor man hunnit möta genom livet som man inte haft en aning om att man aldrig skulle möta igen eller att man varit på platser i världen som man bara sett den där gången men kanske aldrig igen. Eller bara en sak som att den här dagen som gått idag, kommer aldrig igen. Det bara sker, utan att man reflekterar över det. Allt är så mycket lättare när det bara sker utan reflektion. Inte minst en högkänslig person som jag själv. Där egentligen inte många stunder bara går lätt förbi utan att läma någon slags känslostorm i bakhuvudet.

 

Idag har jag plockat in mina sista sommarblommor. Inte bara mina sista för i år, utan mina sista för alltid, just här. Patrik har plockat ner och gjort sig av med barnens studsmatta. Som dom har älskat att hoppa där. Dom har byggt mysiga kojor, haft picknick och till och med övernattat på den där studsmattan. Nu kommer dom aldrig ha en egen studsmatta igen. Det känns.

 

Imorgon kommer vi in i nya lägenheten för att mäta rum osv som ni kanske läst. Dubbla känslor. Först längtade jag, nu känner jag mig lite rädd för att min bra känsla och längtan kommer att försvinna vid ett till besök. Jag vill inte att min bild ska förändras och att min magkänsla varit fel. Inte för att det spelar någon roll nu. Förutom att det kan göra det här mycket svårare.

 

Men det ska nog bli bra. Visst?