ALLT SOM HAR EN BÖRJAN HAR ETT SLUT
Hej!
Det blev visst en lång paus härifrån. Sist välkomnade jag Februari och nu är alldeles snart Mars här. Det kändes så otroligt skönt att Februari gått så otroligt fort. Och så kom då sista veckan på månaden. Jag hann bara tänka att vi snart tagit oss igenom hela utan att tillhöra gänget i Vabruari. Ungefär några timmar efter den tanken blev Hanna plötsligt väldigt sjuk. Med en feber över 40 grader som inte gick ner trots febernedsättande. Jag hade några snabbtest hemma och även om det inte längre har någon betydelse sedan restriktionerna hävdes och man inte längre ska testa sig vid symptom, så kunde jag inte låta bli att kolla. Och där blev det snabbt synligt resultat som visade positivt. Så hej Covid, nu hittade du till oss. Det är egentligen ett under att vi klarat oss under de här två åren med tanke på att både jag och Patrik är ute och jobbar och träffar folk. Barnen har hela tiden gått i skolan och umgåts med kompisar. Men nu var det alltså dags. Hanna var riktigt dålig i 24 timmar men sedan var det som att det bara försvann. Och än så länge har, peppar peppar, ingen annan av oss blivit sjuka. Hade det varit bara för några veckor sedan hade vi behövt sitta i karantän hela familjen men nu är det andra tider. Hade jag inte tagit snabbtestet hade vi heller inte vetat om att det var det som det berodde på. Nu är vi glada att det var snabbt överstökat för den lilla fröken men hon ska få vara hemma med mig ett par dagar till bara för säkerhets skull. Och för att det känns bäst så.
När man känner att pandemin vi levt med i 2 år äntligen börjar förändras. Livet börjar sakta kunna återgå till det lite mer, vad vi kallar, det normala. Då byts nyheterna ut från pandemi direkt över till krig. Det känns fruktansvärt. Ännu något mer man blir påverkad utav. Känner hur jag växelvis blir glad när solen skiner och tankarna på vår kommer till att plötsligt bli uppriktigt ledsen över hela situationen. För medkänslan till folket som är drabbad och inte minst för alla barn. Jag fäller en tår emellanåt. Känner mig åter som liten på jorden och så makalöst maktlös. Jag klarar knappt av att se alla dom där klippen där familjer splittras, barnen som gömmer sig i en källare eller tar farväl av sin förälder. Samtidigt är det verkligheten precis just nu för så många. Det gör så ont. Och samtidigt finns så klart en stor oro över hur allt det här ska sluta. Vad en ensam ond man är kapabel till genom sin makt.
Usch, vad jag önskar barndommen någonting helt annat. Så mycket bättre. Barndomen som ska vara härlig och bekymmersfri. Men att istället behöva växa upp med ständiga intryck och oro över först år av pandemi och begränsningar följt av ett krig som vi inte vet hur det kommer att sluta.
Jorden som skulle kunna vara en så vacker och fin plats.
Det känns fjuttigt och obetydligt att visa dom fina fröerna som kom med posten i början av veckan. Fröer jag längtat efter att få hem och få börja pilla ner i jorden. Men samtidigt pågår livet och vi får inte glömma bort att leva det och att få vara glada för det lilla också. För ser vi inget ljus så blir allt väldigt kolsvart. Och där vill vi inte heller vara. Man kan känna oerhörd medkänsla, sorg och oro samtidigt som man försöker hålla sig kvar vid sådant som gör oss glada och faktiskt sprider en gnutta känsla av lycka mitt i allt. Visst?
ååh är så trött på pandemi . vi åkte ju med på det tills sist o nu säger allla det är bra så blir vi imuna sen ... ja vem vet .
säger stort Krya på lilla gumman o ingen mera blir sjuk
Vart kommer ditt fina beiga set ifrån ?