ELENI APOSTOLAKIS

...och det blir vad det blir.

 

Sist jag skrev hade min första semestervecka precis varit och vi befann oss mitt i sjukstugan. Och vet ni. Om en dag är jag inne på min sista semestervecka och vi är lika sjuka än. Eller snarare så är nu inte bara barnen sjuka utan nu även jag och Patrik. Jag är inne på min dag 11 som sjuk och Patrik ligger ett par dagar efter. Vi har varit så otroligt dåliga och det är vi fortfarande. Hanna kan man säga är frisk den här veckan även om hon fortfarande får hosta när hon anstränger sig och så, men det verkar hänga kvar. Maya har också känt sig mycket piggare men hostar fortfarande mycket. Så efter 2,5 vecka skulle jag vilja säga att dom är frisk men att hostan har svårt att släppa taget. Jag och P har varit feberfri ett par dagar men hostan sitter djupt även här. Jag tappade nästan rösten helt och har haft fruktansvärt ont i halsen. Sådär så jag nästan inte kunnat svälja eller andas på flera dagar. Huvudvärken har knockat oss. Och det känns som jag skulle ha var eller äckligt snor i hela hjärnan. Det har kommit ut till och med i ögonen på mig. Precis som för Maya. Så vi har haft som ögoninflammation samtidigt. Ena stunden känns det som att det håller på att vända för att i nästa så slår febern till igen. Jag tror att det här kan vara en av de värsta saker jag haft i hela mitt liv. Så sjuka. Jag har mått så dåligt att jag inte ens kunnat sova och gruvar mig för att det ska bli kväll för att jag vet att det blir sämre då och att vakna dagen efter är minst lika hemskt.

 

Under tiden som vi kämpat oss genom dagar och nätter... och fortfarande är där. Så har Patrik fyllt år. Vi kunde så klart inte fira med gäster som tänkt men jag tvingade en febrig skakig mig till att snabbt slänga ihop en rulltårtebakelse för att vi skulle fira med någonting. Jag skulle dessutom ta med Patrik ut på en biodejt i födelsedagspresent men det kommer nog få vänta ett tag till. Vi har också haft 7-årig bröllopsdag som firades med alvedon och nässpray. Vi har haft planer på att åka och bada, spela minigolf, åka på sommarkafé, gå på museum och till veckan skulle jag och Patrik åka till fjällen för att vandra. Det ser inte ut att bli någonting alls av det. Men sånt är livet. Surt sa räven.

 

Idag fyller dessutom min mormor 85-år och vi skulle åka och fira henne. Nu håller vi oss så långt borta vi bara kan. Har knappt träffat en människa på hela semestern och man känner sig så otroligt isolerad i en lägenhet i betongen utan balkong. Känns som någon straffar oss. Ungefär. Men samtidigt så tänker jag att det skulle kunnat vara så mycket värre. Det här kommer tids nog att gå över även om det inte känns som det. Vi har fått spenderat mer tid tillsammans hela familjen än på väldigt länge. Och även om dagar och nätter varit jobbiga så har vi haft mysigt också. Men visst hade jag önskat att barnen fått ett härligare sommarlov än så här. Att dom här två veckorna som vi är lediga tillsammans hela familjen kunde gjort något roligare än att hosta i kapp och nästan gråta av förtvivlan emellanåt. Ena stunden har  vi jättemysigt för att i nästa vill alla bara stänga in sig i varsitt rum för att vi är så uppe i varandra hela hela tiden. Men igår så fick jag iaf en vecka i Augusti beviljat semester som inte var tänkt då jag är sjukanmäld hela den här veckan. Så en vecka till väntar tillsammans med mina nära och kära och då hoppas jag för allt i världen tur med både vädret och hälsan. Att vi får avsluta sommarlovet med något roligt och härligt. Det är min största önskan just nu!