ELENI APOSTOLAKIS

Ingen vet när olyckan är framme.

 

Jag har jobbat hela helgen. Vi tänkte att vi kanske skulle ta med barnen på Majbrasa och äta något gott på kvällen. Men planerna ändrades då Maya ville hänga med hennes kompisar hela dagen och dom skulle följas åt på brasan. Hanna fick besök och ville så gärna sova över hos hennes vän. Vi har sagt nej länge nu, så det var nog dags, att min lilla Hanni skulle få prova att sova över hos en kompis för första gången. Så ensam blev jag och Patrik kvar. Vi satt i lugn och ro för att äta upp middagen och började planera för att fortsätta foga och måla här hemma. Men innan vi hann duka av bordet ringer en av Mayas kompisar och är helt förtvivlad så jag hör knappt vad som har hänt eller var dom är någonstans. Till sist få vi veta att dom är i närheten kvar hos en kompis och har hoppat studsmatta. Jag och Patrik lämnar allt på det dukade bordet och slänger oss in i bilen för att åka dit. Maya ligger på studsmattan, skriker, gråter och skakar. Jag hoppar upp för att se hur det egentligen står till med knät som kompisarna sa var helt vridet. Och ja, det var ingen vacker synd. Stackars stackars Maya. Henne knäskål stod rakt ut på sidan av benet. Så det var bara att försöka bära henne ur studsmattan och in i bilen för att åka upp på akuten. En stor eloge för mottagandet, otroligt trevliga sköterskorna och att det gick undan som tusan. Det var smärtsamt, skrämmande och väldigt prövande. Men efter många många om och men lyckades vi till sist få henne på båren och läkaren fick på bara några sekunder knäskålen på plats igen. Vi blev sedan transporterade till röntgen där det visar sig vara en flisa som lossnat och syntes under knäskålen. Så även lite brosk. Så nu går Maysan på kryckor, har ett knäskydd som håller knäskålen på plats i hela sex veckor och nu väntar vi på en tid för magnetröntgen till veckan för att se så inte något mer tagit skada i knä. Och oasvett sa läkaren att dom brukar vilja plocka bort brosk och benflisor som kan ligga och skava under knäskålen. Vi får bara vänta och se vad det blir och vilket eventuellt ingrepp som behöver göras. Men pjuh alltså, vilken valborgs kväll. Jag blir alldeles urlakad efteråt. Alldeles matt. Som den sköra och känsliga person jag är har jag många gånger hamnat i situationer där jag måste ta hand om, stötta och lugna trots att inombords håller jag på att gå i biter och själen har rymt ifrån mig ungefär. Men det är bara att bita ihop och göra det man ska göra med sin lugnaste sans man kan hitta på ytan. Det går bra, men är så så slut efteråt.