EN OBESKRIVLIG KÄNSLA
Dag 10.
Först idag känns det som att jag landat ordentligt. Får den där känslan på riktigt, att vi är här. Blev plötsligt nästan lite vemodig. Tänker på hur det en gång var. Med alla nära och kära som fortfarande fanns med oss. Barndomen. Minnen. När alla sinnen plötsligt är med och är så tydliga. Det är uppenbart att ingen i min familj någonsin kommer att få den kopplingen hit på samma sätt. Att dom aldrig kommer få den där känslan som sitter djupt inom mig. Men det är inte alls konstigt. Jag är glad att vi ändå får uppleva det här tillsammans. I nutid. Även om ingenting här är som det en gång var. Det är samma plats, samma gator, människor man känner igen och möter på samma vis som man gör hemma genom åren. Men tiden går och saker och ting förändras med det. Just idag känner jag mig bara väldigt hemma igen. Känslan finns där.
Ikväll kommer min faster och hennes man för att plocka upp mig, mamma och pappa. Vi ska åka till byn där min farmor växte upp för att gå till hennes grav. Jag kommer så väl ihåg året 2017 när jag tog med mig barnen dit. Det var något magiskt över den kvällen. Minns den som ett av mina starkaste minnen. Flickorna var så små och bar vita tunna klänningar vi hade köpt här i Rethymno. Värmen, ljuset innan solen skulle gå ner, den okända gamla kvinnan som öppnade porten till hennes innergård och släppte in oss för att visa alla små kattungar hon hade där. Vi gick omkring där i byn och jag fick så många fina foton därifrån. Foton jag förstorat upp på flickorna och som fortfarande sitter uppe på väggen både hemma hos oss och hos mina föräldrar. Den här gången får dom inte följa med. Jag åker själv med dom andra för att hälsa på farmor och tända rökelser som man gör korstecknet med. Gravarna där ser inte alls ut som hemma. Dom ligger som ovan mark nedsänkta och inkapslat i stenblock. Det är en liten glaslucka ovanpå. Där man ställer kort på personerna som är begravda där. Det står ljus och rökelser där inne också. Och så den där känslan varje gång att se sitt eget namn på en gravsten. Min farmor och jag heter samma sak. Lilla γιαγιά ♥ Vi tänker ofta på dig och du saknas här.
Efter att vi varit dit så tänker vi åka upp till min faster och familj. Patrik och barnen får komma efter i taxi. Sen blir det en kväll uppe hos dom i byn där dom bor.