HELT LOST
Tidigt på tisdags morgonen rullade bilarna in här på gatan. Efter en hemresa med total ångest. Flyget blev försenat en timme, tack och lov att det inte blev längre än så. Väl på planet säger dom att förseningen berodde på att blixten slagit ner i vårt flyg som skulle ta oss hem, så därför behövde det en extra koll på verkstaden. Därefter fortsätter flygkaptenen att berätta att det är ett väldigt oväder över vissa länder vi ska flyga över på vägen hem och att det kan bli turbulens och vi ska vara beredda på att spänna fast säkerhetsbältena. När planet sedan rullar ut på flygbanan och man trycks mot sätet när hastigheten ökar och vi till sist lyfter upp i luften i den skakigaste resan upp på höjden, ja då var hela min kropp redo att fly. Panikläget var på max. Under dom där timmarna hem sedan så gick det både bättre och sämre med flygersan, men jag hann tänka tanken att jag aldrig kommer göra om det här igen ett antal gånger. Såhär nu i efterhand så kommer jag helt säkert sätta mig på ett flyg igen. Men varje gång ifrågasätter jag mig själv för jag utsätter mig för det. Har räknat till att jag flugit ca.80 gånger, kanske mer. Har aldrig varit rädd någonsin tills att jag blev mamma. Kanske av att tappa kontrollen och att inse att jag skulle kunna göra absolut ingenting för mina barn om något gick snett. Men jag vet, man ska inte ens tänka så. Det brukar gå bra och olyckor kan hända även när man är på marken. Men alla mina rädslor som kommit sedan jag fick barn har helt klart med kontrollen att göra. Att tappa den. Det är nog min största fobi.
Nu är vi tillbaka till den svenska sommaren. Det regnar och är solsken varannan gång. Man blir varm för att plötsligt bli kall och börja frysa på bara några sekunder. Jag tyckte det skulle bli skönt att komma hem och det var väl det också till viss del. Resandet i sig är det allra jobbigaste med att vara borta. Så att känna att man kommit i mål är alltid en skön känsla. Visst stämmer också borsta bra men hemma bäst i det flesta fall. Men jag vet inte om det är allt jag varit med om den här sommaren som gör att jag känner mig ganska lost helt plötsligt. Känner mig inte riktigt hemma någonstans. Det är något som gnager i mig. Har varit borta från jobbet i 5 veckor nu och än är inte semestern slut. Och trots att vi hunnit med så mycket så känns det inte som den börjat riktigt. Kanske för att allt började så konstigt och jag knappt hann känna den där semesterkänslan som vanligtvis brukar finnas där. Att jag inte riktigt förstod att från att vara hemma och sjuk till att gå på semester var två olika saker. Ingenting fick varken ett början eller slut på något vis.
Det enda som går i mina tankar är "Vad ska jag göra nu?"
Var vill jag bo? Vad vill jag jobba med? Hur ska vi komma framåt? Hur kan saker och ting förändras?
Sommarens grubbleri.
Men ingenting är omöjligt. Frågan är bara var man ska börja.
Välkommen hem! Alla grubblerier, hur kommer man förbi dem? De smyger sig på, hoppar på en bakifrån så fort man sänker axlarna lite. Det är som att vara orolig har blivit permanent efter år av pandemi, krig, inflation. Jag tror en tur ut i blåbärsskogen skulle passa dig nu Eleni, ut och skogsbada... Kram!