OTURENS OTUR
Man ska inte ropa hej för tidigt. Det är en sak som är säker. Här ligger jag nu under täcket återigen. Det är en bit kvar till toppen så att säga. Dagens planerade veckorhandling får vänta en dag eller två. För jag o r k a r inte. Kroppen orkar inte. Huvudet orkar inte. Förkylningen slog tillbaka hårt. Igår var jag ute och sprang i värsta snöstormen från det ena till det andra mötet... däremellan var det VAB. Det ena mötet bättre än det andra. Men jag börjar inse hur det tar på mina krafter. Att jag kanske inte bara är mer än människa ändå. Man tror man ska orka hålla allt uppe och att krafterna ska vara oändliga för dom man bryr sig allra mest om. Men det tar. Så enormt. Om ni bara visste hur många telefonssamtal, möten, mail och vakna nätter jag har i min kalender och i mitt bagage. I mitt tunga bagage. Flera år har jag mest bara låtsas som ingenting eller kanske bara blundat för det så fort jag fått chansen att inte behöva vara mitt uppe i det. Kanske för att jag alltid känt att desto mer folk vet, desto jobbigare tycker jag att det känns. Sen vill jag aldrig lämna ut någon, det känns inte rättvist på något sätt. Till det jag vill komma är att vi alla kämpar med vårt. Stort som smått. Mycket som lite. Vardagen är betydligt mycket tuffare än vad jag någonsin skulle kunnat anat den kunde vara en gång i tiden. Men jag kämpar. Vi kämpar. För man kan aldrig bara ge upp. Hoppet om en bättre tid måste finnas där. Förkylningarna som tagit oss av och till senaste året skulle däremot definitivt inte behöva finna där. Efter dom här pandemiåren känns det som vi aldrig varit så sjuka och det är ingenting man behöver när man ska försöka samla energi till annat. Så snälla snälla. Låt oss få vara friska nu!
Jag är så glad och hedrar över de många fina och otroligt roliga jobb jag får äran göra åt/med andra nu och framåt. Att något som varit min hobby i så många år kommit att blivit mitt extrajobb känns helt fantastiskt. Min dator däremot ville inte alls samarbete senaste året och det har tagit mig oändligt många fler timmar och test på tålamodet för att få någonting gjort. Efter månader av funderingar fram och tillbaka bestämde jag till sist att investera i en ny bättre dator. För att kunna fortsätta hålla på med det jag gör. Det här är bara några veckor sedan. Har känt den där lyckan och kunnat effektiviserat allt jag velat så otroligt mycket sedan dess. Men gissa vad som händer då? Min älskade trogna följeslagare - kameran går sönder. Igår när jag skulle fotografera så funkar den inte längre. Känner mig totalt knäckt över situationen. Jag är så beroende utav den och har massor av jobb som ligger och väntar framåt. Att försöka laga den verkar inte vara lönt då tusenlapparna kan dra iväg ordentligt. Inte för att en ny systemkamera är en billig historia heller. Så vad gör jag nu då? Precis just nu är jag för sjuk för att ens orka fundera på det. Blir bara stressad av hela grejen. Jag varken behövde eller ville det här just nu. Så istället drar jag täcket över huvudet, vilar en stund och hoppas att imorgon blir en bättre dag. Där jag kan samla mina tankar lite bättre, se lite ljusare på saker och ting och kanske hitta en lösning på någonting. Det kommer bli bra! Heja!
Älskade du, jag vet vad du kämpar med både det ena och det andra ❤️❤️