ATT LEVA MED EMETOFOBI
Ivrig tjej som var uppe kring fem och lekte för sig själv på rummet. Redo att när som helst hoppa i kläderna och äta frukost. Det var dags för klassfoto idag och Maya var så laddad för att gå till skolan. Jag älskar att se hur bra dom trivs och hur roligt dom har det på respektive förskola/skola. Men så kommer vi till det mindre roliga - alla sjukdomar. Jag hanterar nästan vad som helst utom magsjukan. När det nu ryktas via min tjej att barn kräkts på skolan kämpar jag som tusan för att hålla ångesten borta. Att leva med emetofobi är fruktansvärt, något jag fightas med dagligen och har gjort nästan så långt jag kan minnas, men som förvärrats ofantligt mycket sedan jag fick barn. Bara det att jag ens vågat bli gravid och fått barn är helt otroligt men också den största vinsten. För visst fanns många tankar att överväga redan i den frågan. Jag hatar det verkligen så himla mycket! Hur mycket det tar över mitt liv i allt det vardagliga, att jag ens ska behöva tänka på det varje dag året om men med störst skräck under hela hösten och vintern. Kanske är det därför jag har så svårt för årstiderna, det förknippas för mycket med min ångest. Jag vill inte att hela min kropp ska reagera som om jag håller på att dö så fort jag hör att någon kräkts, ser någon som kan tänkas må illa eller något på backen som kan tänkas vara spya eller vad det än kan vara som har med det att göra. Hur kan man vara så livrädd för något? Känslan är ungefär densamma som att jag bara går och väntar på att vilken minut som helst bli skjuten. Det låter kanske brutalt men det är precis så jag lever. I perioder går det bättre och tankarna kommer inte upp lika ofta varje dag, men dom finns alltid där. Jag vet med mig att jag kommer att få kämpa som tusan för att fungera som vanligt enda fram tills det blir sommar igen. Jag måste för min familj, för att inte dom ska behöva bli påverkade utav det. Jag ger mig inte och jobbar på saker hela tiden för att jag ska hantera det bättre, inte bara med mitt skal utåt, utan även för att jag ska kunna njuta av livet och få må bra.
Lider med dig! Jag tycker också det är så hemskt att kräkas och hatar magsjuketiderna. Det känns som att jag har kommit en bit med detta när man faktiskt har fått utsätta sig för att ha magsjuka när Albin har dragit hem det från dagis och skola, så jag vet ju att det inte är "Så farligt" men jag får ändå jätteångest när jag hör ordet magsjuka. Jag har aldrig riktigt förstått mig på de där som kräks på fyllan liksom, det har jag gjort en gång, första fyllan, och sen aldrig mer men det beror ju på att jag HATAR att kräkas, så jag skulle aldrig utsätta mig för det i onödan. Kram på dig!