SÅ NÄRA DET GÅR
Ikväll fick barnen för första gången följa med och besöka min farmors grav. Min älskade lilla farmor. Som jag önskar jag kunde krama om dig och som jag saknar ditt skratt. Du fattas oss och den här platsen kommer aldrig kännas densamma utan dig. Graven är uppe i byn Prinos där hon är uppväxt. Och när vi ändå var där passade vi på att hälsa på min pappas morbror och kusin. Jag, Joanna och barnen tog en promenad runt i byn för att se oss omkring. Så mysigt, vackert och lugnt. När vi står där framför en port så öppnas den plötsligt, där stod en gammal dam vi tidigare mött vid bilen. Hon öppnade inte bara dörren utan släppte dessutom in oss i sitt hem. Hon tog Hannas hand och ville vi skulle följa med. Där på hennes innergård hade hon massor med små kattungar. Barnen blev helt till sig, vi blev helt till oss. Tanten var så snäll och gullig, och på stapplig grekiska lyckades vi kommunicera så gott vi kunde. Hon älskade flickorna och tyckte dom var så vackra. Det sista hon sa innan vi tackade och gick var att vi var välkomna tillbaka. Det finns så fina människor på jorden. Och jag är otroligt glad över att få dela den här grekiska sidan med mina barn.
Jag har också blivit spontant inbjuden i en liten trädgård på Kreta. Eftersom den äldre mannen var så ivrig och trädgården vette mot gatan så vågade vi oss in. Där blev vi bjudna på Frappé i skuggan intill husväggen och han visade oss ett litet spädbarn som låg och sov. Antagligen ville han rädda oss, de vimsiga turisterna som var ute och irrade under siestan, från värmeslag...