EN MARDRÖM - FÖR ETT ÅR SEDAN
Får lite rysningar av skolavslutningsveckan och återupplever lite av känslan som fanns där för ett år sedan. Men jag ska ta det från början. Det är inte många som vet om vad som hände och hur jag upplevde att jag kördes som i en torktumlare första delen av sommaren. Det var en mardröm.
I slutet av April 2023 var jag på min årliga klippning hos min vän Isabel. Jag har allt som oftast klippt av mig håret ganska mycket sådär på våren, inget undantag den här gången. När jag kom hem och kollade mig i spegeln så ser jag att en knöl jag känt tidigare under vintern i nacken vuxit. Ganska mycket. Huden var förändrad och hade börjat blivit lila. Jag var inte orolig varken före eller just då men ansåg att jag behövde boka en tid för att ta bort den. Hade gjort några försök redan i Januari men utan att lyckats bli prioriterad en tid. Den här gången fick jag komma redan veckan därpå. I början av Maj. Jag blir erbjuden att skära bort den på plats på vårdcentralen och det tackade jag för. Den var visst lite besvärligare än dom trodde att få bort och när han fått ut den så säger han direkt att det inte var vad han trodde det skulle vara. Den skulle skickas på analys, men det var nog ingen fara, antagligen någon sorts fettknöl eller annat godartat.
Veckorna började gå och tankarna blev allt fler. Jag vet att det brukar kunna gå ganska fort (av vad jag hört av andra i min närhet) att få svar på och man brukar kunna se det i sin journal. Ingenting dyker upp i min journal utan istället i slutet av Maj får jag ett meddelande via 1177 av min läkare på VC. När jag läser att dom inte riktigt kunnat tyda vad det är för något... antingen en godartad tumör eller en mer "besvärlig" och att en remiss skickats till kirurgen. Tankarna börjar gå, vad betyder en mer besvärlig? Jag svarar och frågar vad han menar och vad det betyder. Återigen plingar det till i mobilen och han har inga direkta svar. Det är en väldigt ovanlig form av tumör som kan vara lokalt aggressiv. Jag får invänta tid på kirurgen och det borde gå ganska snabbt.
Kvällen efter är vi hos mina föräldrar och min mamma frågar flera gånger om hon ska följa med mig till sjukhuset. Jag är bestämd med att jag ska åka själv. Jag vet egentligen inte vad jag har att vänta mig. Men efter telefonsamtalet är jag beredd på att dom antagligen ska göra en till mindre operation för att få bort mer. Ska jag få veta sedan vad det är för något? Eller kommer det bara vara klart sedan? Det vet jag inte.
På onsdag morgon sitter jag i bilen utanför sjukhuset. Har lite ont i magen och känner mig lite nervös. Helt ovetandes om vad som kommer sägas när jag kommer in. Jag hann inte mer än in i väntrummet så kommer en sköterska och ropar upp mig. Sätter mig i ett litet trångt rum med persiennerna neddragna. Det var en fin dag och solen sken, men det kunde man inte föreställa sig där man satt i mörkret. Kändes som jag satt där inne i en evighet innan överläkaren på kirurgen kom in genom dörren. Han sätter sig på en stol mittemot mig och lutar sina armbågar mot knäna. "Jag vet inte hur mycket du vet" börjar han med att säga. "Men jag har precis haft telefonmöte med mina kollegor uppe i Umeå och dom kommer att ta över dig som patient nu". Va? Umeå? Varför? Jag känner mig alldeles förvirrad och har aldrig känt mig så ensam som just då. Vet man ens vad det är för något dom tagit bort? Det visste man väl inte helt säkert? Han nickar och spänner ihop munnen. "Du behöver inte vara orolig, dom är jätteduktig i Umeå och specialiserade på det här. Dom har duktiga plastikkirurger". Känner hur oron växer och ber honom berätta allt en gång till om vad som ska hända nu. "Du har en sorts väldigt ovanlig sarkom, cancer". Han säger igen att det är Umeå som kommer ta över mig som patient, att jag ska opereras där, att dom ska gå igenom alla prover och ha ett sarkomteam som kommer gå igenom det. Nu ska jag direkt gå och ta blodprover för att jag inom kort kommer behöva göra en kontraströntgen för att se hur mycket som behöver opereras bort och för att se att det inte finns metastaser. Risken var låg, men måste göras för säkerhetsskull. Innan jag ska lämna det lilla trånga, mörka rummet så säger han "fly inte landet nu, för du kan behöva åka till Umeå med kort varsel". Vi som bokat vår första resa hem till Kreta på fem år och planen är att åka om ca.3 veckor.
Helt förvirrad och tagen av vad jag just upplevt letar jag mig genom korridorerna på sjukhuset för att komma till Lab och lämna blodprover. Gråten i halsen. Klarar inte av att höra av mig till någon medan jag är kvar på sjukhuset. Vad betyder allt det här? Vad kommer egentligen hända?
När jag är klar och kommer ut till bilen för att åka till jobbet och jobba i värsta studentiderna så bara brister det. Helt förtvivlat ringer jag först till Patrik för att tala om, för att sedan ringa min mamma. Och när jag var tvungen att återberätta allting själv om vad dom precis meddelat mig om så blev allt ännu mer som en mardröm. Och jag kände mig ännu mer förvirrad.
Redan morgonen därpå ringer dom från sjukhuset igen när jag är på jobbet och säger åt mig att dricka en liter extra vatten den dagen och en liter vatten morgonen efter för jag har en tidig tid för kontraströntgen morgonen efter. På skolavslutningen. Min mamma kommer hit tidigt och ska hjälpa mina ovetande barn att göra sig i ordning för sista skoldagen i kyrkan. Patrik tar ledig och följer med mig till sjukhuset. Håller min hand genom korridorerna och försöker lugna mig att allt ska gå bra. I min finaste klänning hämtar en man mig och där ligger jag när jag körs genom maskiner medan dom sprutar in kontrast. Gör allt jag kan för att inte oroa mig och vi åker direkt till kyrkan för att se Hannas skolavslutning följt av Mayas. Så mycket känslor den dagen och gör allt jag kan för att hålla skenet uppe. Den här sommaren kommer inte bli som vi tänkt det. Och hur gör vi med den efterlängtade resan? Vi vet så lite men är redo att avboka enda fram till sista minuten.
Nästan hela Juni går. Jag sjukskriver mig sista veckan innan min semester startar. Vill inte och klarar inte att fokusera annat än på att vara med min familj. Försöker göra roliga saker med barnen och att göra allt jag kan för att inte visa hur sjukt dåligt jag mår och visa oron som finns i mig. Till sist berättar jag bara att jag ska åka till Umeå när läkarna ringer för dom behöver operera bort en sak i min nacke, men att allt kommer att gå bra. Sätter punkt där och pratar aldrig med barnen om det mer. Inte förrän vi vet helt säkert hur läget ser ut och vad som kommer att hända.
Med bara dagar kvar till vår resa och vi fortfarande inte vet om vi kommer iväg så skickar jag ett meddelande till Umeå sjukhus och får svar ganska omgående om att sarkomronden kommer äga rum bara ett par dagar senare och sen kommer jag bli kontaktad.
När den dagen väl kommer känns det som domedagen är här. Ligger i sängen halva dagen och tror inte jag ska kunna ta mig upp. Bara väntan på det där samtalet och telefonen som jag hållit hårt och inte missat ett samtal på veckor utifall att det skulle vara dom som ringer. Men idag ska det hända. På riktigt. Till sist står jag inte ut med mina känslor och den där väntan att jag klär på mig och går en promenad. Under promenaden ser jag att ett nummer från Umeå ringer. En lugn och trevlig läkare på andra sidan. Han säger att dom nu gått igenom allting och jag är redo att sticka direkt till Umeå och göra hela familjen besvikna över att behöva ställa in resan som är bara 5 dagar senare. Han säger då att det dom först trodde var det INTE. Istället rabblar han något jätte långt. MEN VAD ÄR DET DÅ? Frågar jag. ÄR DET NÅGOT ELAKT? Nej svarar han. Det är det inte. Känner du att det kommer tillbaka behöver du kontakta kirurgen så dom får ta bort det ordentligt men annars är det ingen fara.
När vi lägger på och jag ska fortsätta min promenad ringer jag till Patrik och brister ut i total gråt. Som att jag blivit torterad och någon kört mig i en tvättmaskin i en månad. Kan jag tro på det här nu? Kan vi åka till Grekland och njuta av en semester? Är jag friskförklarad nu? I min journal står det något helt annat sedan flera veckor tillbaks. Bara det. Att se i sin journal att man har cancer och från en sekund till en annan så är det inte längre det. Tror vi alla grät extra mycket av det beskedet. Mer än att få det första. Livet skulle gå tillbaks till att vara det vanliga. Vilket inte var helt enkelt att förklara för varken kroppen eller hjärnan. Sommaren känns som en dimma mer eller mindre. Allt känns så overkligt. Har jag verkligen varit med om det här?
Året 2023 var otroligt tufft på så många olika plan och jag önskar att jag skulle sluppit den här delen. Men samtidigt är jag bara så otroligt tacksam för det beskedet jag fick. Det kunde inte varit bättre!
Men ibland tar det tid att vakna upp från en mardröm och att ha haft den där känslan en gång gör att den ibland återkommer. Jag minns den. Kroppen minns den.
Men jag lever och jag mår bra! En oändlig tacksamhet som fick mina ögon att öppnas ytterligare. Att se på saker ur en annan synvinkel och att leva livet på ett annat sätt än innan. Vara glad för varje dag och hoppas att jag aldrig behöver uppleva det här igen. Det vet man givetvis aldrig. Men nu lever jag en dag i taget. Försöker se det från den ljusa sidan. Kärlek, glädje, gemenskap och människorna runt omkring oss är det absolut viktigaste ♥
End of this story
Det allra bästaste beskedet!!!🙏🙏Nu önskar jag att det blir den härligaste sommaren med kopiösa mängder av allt det viktiga💓☀️💓☀️💓